För ett antal år sedan beklagade jag mig för en godvän att jag inte behärskade retuscheringens svåra konst. I ett collage fanns det ett störande element jag ville bli kvitt, men jag hade inte tålamod att lära mig hur. Min vän, en nyfrälst datorägare, förkunnade trosvisst att en dator skulle lösa alla mina problem. Trots en viss skepsis inköpte jag en sådan. Och visst, datorn är ett mycket kraftfullt hjälpmedel, men efter hand upptäckte jag fler och fler svårigheter vilket avsevärt kylde ner min initiala upphetsning. Det är inte lite den digitala tekniken kan erbjuda en pappers- collagist.Till en början är det mycket lättare att retuschera fotogra?ska material. Det är nu möjligt att utan upptäckt trolla bort misshagliga personer från ett foto och från historien.
 
Och här är det berättigat att tala om blå dunster, för datorn ger den illvillige bildmanipulatören nya och enklare verktyg för fusk och falsarier. Men intet nytt under solen ”trickfotot” är närmast jämngammalt med fotografiet. Den störste inom det ofta politiskt inriktade fotomontaget är tveklöst nazismens gisslare nummer ett, John Heartfield. Men i och med den digitala bildbehandlingen har allt detta blivit så mycket enklare. Form, färg och strukturer kan efter behag steglöst förändras. Att förvandla en viss fransk konung till ett päron är idag en barnlek. Något som jag saknar i mitt papperscollage är möjligheten till transparanta överlappaningar, men numera kan man med program som Photoshop procentuellt legera bilder på nya och rent matematiska sätt subtraktion, multipikations osv. En helt ny värld öppnas, och man behöver inte ens kunna multplikationstabellen! Man kan också förändra en bilds palett: trolla fram negativ; förvandla färgbilder till gråskalebilder, göra oskarpa bilder skarpa, m.m. Listan kan nästan göras hur lång som helst. Det är alltså fullt möjligt att låta kung Louis Philippes ansikte ”morfas” till ett riktigt päron.

 
Eller varför inte ”klä in” Göran Persons ansiktsdrag runt ett välpolerat äpple för många väl surt, men ändå. Vad skulle inte ett geni som Philiphon, päronkungens "skapare", kunnat uträtta med en Göran Person och en dator! (eller varför inte para ihop Persons nuna med Fredrik Reinfeldts)En annan bra grej med datorn är att man kan återanvända materialet hur många gånger som helst. Ursprungsbilden finns alltid kvar i hårddisken. Men det vikigaste för egen del är möjligheten att kunna hämta in bilder för vidare bearbetning ur t ex en biblioteksbok utan att att skära sönder boken i fråga. Utan scannern apparaten som digitaliserar bilden skulle jag praktiskt taget inte kunna ta beställningsjobb.

Fördelarna med att jobba digitalt kan verka oräkneliga, men jag fortsätter dock i mån av tid att skapa analoga collage med lim och skalpell. Varför? Jo, därför att datortekniken fortfarande är behäftad med en del skönhetsfel. Tidigare har en av de allvarligaste bristerna varit svårighetern att överföra bilderna till den analoga världen. Antingen var pappersutskrifterna av dålig kvalitet eller allt för dyra för ickeprofessionella användare.
Numera finns det dock både billiga och högupplösande skrivare. Och eftersom jag numera jobbar mot tidningar och förlag så trycks mina bilder i offset. Det enda stora och kvarvarande problemet är svårigheterna att korrelera färgerna på skärmen till färgerna i tryck jag har ju inga original att lämna med till tryck. Men det finns annat som stör min digitala tillfredställelse; att sitta och stirra in en datorskärm är ingen fullgod ersättning för den sensuella upplevelsen av att hantera lim, kniv, sax och olika papperskvaliteter. Hantverket.

En annan svårighet ligger i datorns sätt att lagra och söka information. När jag arbetar med collaget arbetar jag intuitivt och lite slumpmässigt genom att ”rota” i de drivor av bilder och pappersbitar som belamrar mitt arbetsbord. I denna köckenmödding ”upptäcker” jag mitt material. I en dator lagrar man bilder efter logiskt tillämpbara principer. Bilderna måste klassificeras: Huvuden faller ner i huvudfacket, ben i benfacket o.s.v. Det är aningen svårt att arbeta intuitivt under sådana förutsättningar. Men jag upptäcker att ju mer jag känner mig hemma i programvaran desto intuitivare blir mitt arbetssätt och mer och mer under arbetets gång förpassas tekniken från mitt medvetande. Bilden tar över.

Men om man inte aktar sig noga, antigen man jobbar med collage, fotomontage eller datormotage, så kan man verkligen hamna i svårigheter, rättsliga svårigheter. Jag tänker förstås på lagen om upphovsrätten.Måste man då välja mellan det digitala montaget och det gamla papperscollaget? Nej, absolut inte, det går mycket väl att kombinera de två världarna. Det är möjligt att via en videokamera, digitalkamerea eller scanner digitalisera ett pappersbild som man sedan kan arbeta vidare på i datorn. Framtiden kommer nog visa upp många intressanta blandformer.

Liten Literaturlista:

Falska kort - Bilden i dataåldern Bitte Alling-Ode och Eino Tubin SPF 1993

Die Geschiste der Collage - Herta Wescher Verlag M. DuMont 1974

Konsten spränger ramarna - Inger Fredriksson Akademilitteratur 1979

The Collage Handbook John and Joan Digby Thames & Hudson 1985

Moderna Tider nr 73 1996

In Defiance of painting - Christine Poggi 1982 Yale University

Photomontage - Dawn Ades Thames & Hudson 1976