Vecka 5 [Om vikten av goda relationer]

 

Jag misstror de samtida konstinstitutionerna, men tror på konstnären. Konstnären är den viktigaste parten i konstprocessen. En del menar att konsten först blir till då någon annan än konstnären pekar ut verket som konst; att konsten etableras i mötet med publik och institutioner. Eller för att låna ett uttryck av Jessica Kempe att den blir till "i god relation".

Denna bild av konstens tillblivelseprocess förringar konstnären och är själva grunden för godtyckligheten i konstutpekandet som konstinstutionerna ägnar sig åt. Förr kunde konstnären misslyckas med ett konstverk.... Nu kan han eller hon helt misslyckas med att skapa konst, överhuvud taget.

– Sorry, det blev bara ett verk.

I en recension av årets Vårsalong på Liljevalchs konsthall (27/1) ger Jessica Kempe uttryck för en relationell konstsyn. "Konst kommer till i god relation". Det låter ju både hälsosamt och uppfordrande, men relation till vad eller vem kan man undra. Verkets relation till konstnären tycks för det mesta var helt utan intresse. På Vårsalongen hänger, enligt Kempe, verk "som vill likna konst utan att vara konst".

Förr låg skönheten i betraktarens öga, nu existerar konsten i bästa fall i recensentens hjärnbark. Men kanske är det alls ingen recension jag läst, det kanske bara är en text som ger sig ut för att vara en recension, men inte är det? Nu är jag inte lika småaktig som JK, så låt gå för att hon verkligen skrivit en recension. Men hur kommer det sig att recensenten tycker sig veta bättre vad som är konst än konstnärerna själva? Har hon en speciell "konstometer" som gör skillnad mellan falsk och äkta konst? Och om så är fallet vilka parametrar arbetar denna manick efter? Man bara undrar!

Vidare skriver Kempe: "De syns för lite. Här hänger till och med dvd-filmerna som tavlor på väggarna. I Donosos tämjda sammanställning tycks idén om vad konst skall vara långt viktigare än vad bilderna faktiskt vill säga. Det är inte folkligt. Bara populistiskt." Oj vilket patos! Recensenten anser också att kuratorn Ricardo Donosos konstpraktik är "konventionell" då tavlorna "hänger i lydiga rader". Kul att det finns "konst" som fortfarande kan provocera!

Helt osökt slår det mig att det är JK som är den konventionella. Det syns mig som konstbegreppet är långt viktigare för recensenten än bilderna i sig. JK hakar upp sig på utanverket; att tavlorna hänger i "lydiga rader" utan att förmå sig att "gå i relation" med konstverken. Men kanske har JK ändå inte helt fel i att konst kommer till i "god relation" – men då bör ju också JK acceptera att denna goda relation inte uppstod denna gång, och jag får det bestämda intrycket att det är JK med sina konstideologiska skygglappar som är den blockerande parten i den havererade konstrelationen. Alltså: det var konst – men kanske ingen recensionen. Eller var det tvärt om? Frågan är vem det är som bestämmer!