Vecka 12 [Jag vill vara sämst! Forts. på brott och konst v11/12]

 

I vecka 10:s blogg skrev jag om det perfekta brottet, dvs brottet som inte upptäcks! I konstvärlden är det väldigt svårt att få till det eftersom resultatet av den kriminella verksamheten ställs ut till allmän beundran. Dessutom är det brukligt att brottslingen/konstnären signera sina verk. Men namnteckningen, som är en ekonomiskt viktig del av verket, gör det så mycket lättare för polisen att fastställa gärningsmannens identitet.


Konstförfalskaren arbetar under stora konstnärers täckmantel, de signerar sina tavlor med namn som Rembrandt eller Dali. Tavlorna är äkta, men inte namnteckningen. Konstnären är dock inte helt lycklig trots bra betalning eftersom han inte får någon riktig uppskattning för sitt konstnärskap. Men när konstförfalskaren lyckas är det frågan om det perfekta, rent av det lyckobringande brottet. "Ett nytt okänt verk av Rembrant har hittats på en vind i Amsterdam. Experterna är eniga: tavlan är äkta. Enligt konstvetaren Herr Kügel kan den hänföras till Rembrandts tidiga verk" Alla är glada, förfalskaren, konsthandeln. museet som gjort ett sensationellt kap, den konstälskande allmänheten etc. Kort och gott det perfekta brottet.


Men den gängse konstbrottslingen som också vill bli uppmärksammad i media m.m. måste för att lyckas både arbeta i det fördolda och i offentlighetens ljus. Det är en svår balansgång. Men konst är vad man kan komma undan med.


Ett sätt för konstnärer med brottslig verksamhet på arbetsschemat att slippa böter eller att hamna i finkan kan vara att arbeta kollektivt för att på så sätt försvåra för kriminalutredarna att fastställa vilken individ som verkligen begick brottet. Alla skyller på alla. Eller så hittar man en syndabock. En curator, en intendent, en kritiker, eller det aktuella konstklimatet kan anses har påverkat konstnären. Men följer man mina pragmatiska regler jag ställde upp (vecka 10) så behöver man inte skylla på någon – eftersom man inte åker fast.


Men man kan också byta fot och erkänna handlingen, men bestrida brottet. Stölden kan rent av upphöjas till konstnärlig handling och saken är biff. Med konstens rätt begår man ostraffat fel. På en utställning på Moderna Museet finns en målning som föreställer Christer Petterson. När jag såg den förstod jag att målningen byggde på ett fotografi och det någonstans fanns en fotograf redo att känna sig både kränkt och ekonomiskt förfördelad. Och det dröjde inte länge förrän Markus Andersson "åkte dit" som plagiatör. Fotografiet och Anderssons målning kunde beskådas sida vid sida i onsdagens DN. Likheterna var slående – bilderna var väldigt lika – Och framför allt Petterson var sig lik – men konstnären hade lagt till en getabock. Men även bocken är en bildstöld. Holman Hunt målade redan 1854 "The scapegoat". Syndabocken.


This was the first major painting Hunt made during his first stay in the Holy Land. He had the idea for the picture while studying the Talmud/..../ Hunt's researches disclosed that on the Festival of the Day of Atonement, a goat was ejected from the temple with a scarlet piece of woolen cloth on its head. Goat head, detail from "The Scapegoat" It was goaded and driven, either to death or into the wilderness, carrying with it the sins of the congregation. It was believed that if these sins were forgiven the scarlet cloth would turn white. Källa


Det är förstås ingen tillfällighet att Hunts "syndabock" delar bild med Christer Pettersson. Kanske avser Andersson att Petterson just var en syndabock – men resonemanget är tveksamt då Petterson inte fälldes. Men vem är det mest synd om, Andersson som anklagas för plagiarism, fotografen Jonas Lemberg, eller den döde Holman Hunt som inte kan föra sin talan via juridiska ombud. Vem är konstförövaren och vem är konstoffret? Och vem eller vad ska man skylla på? Eller är stöld under konstens täckmantel ett acceptabelt beteende?


Andersson har inte tagit till orda själv – men indendent Johan Peter Nilsson säger till DN: "Det är inget konstigt att konstnärer arbetar med massmediamaterial på det här viset./.../ Mer problematiskt är om konstnären arbetar i samma teknik eller om den ursprungliga bilden betraktas som originell. Konstnären Markus Andersson har dessutom bearbetat bilden genom att lägga till en getabock."

 

I motsats till konstförfalskaren vars tavla är sann men signaturen falsk är det tvärtom med plagiatören vars tavla är falsk men namnteckningen äkta. Johhan Peter Nillson förnekar inte att Andersson har plankat fotografens bild, men det är OK för att 1. Det är vanligt i den moderna konsten (sedvanerätt). 2. Han har bytt medium (från foto till målning) 3. Han har ändrat på bilden och förändrat den inombildsliga (ursäkt ordvalet!) kontexten. 4. Ursprungsbilden är inte originell och därför OK att plagiera. Här finns mycket att kommentera – men min blogg är redan som vanligt för lång!

Jag blev förstås inspirerad av Anderssons bildtjuveri och vill inte vara sämre. Nej jag vill vara sämst! Så jag har därför olovandes slagit i hop Anderssons Petterson med Lembergs Petterson. Nu vet jag inte längre vems Petterson det är, och själv är han lika död som Olof Palme och Holman Hunt. Så nu har vi en bild av Derkert/Lemberg/Andersson av Petterson + en bild av en okänd pressfotograf på Göran Persson och Gerhard Schröder som jag använt som grundbild för dubbelporträttet på Christer Pettersson. (se bilden längst ner på sidan!) Det enda originalet i sammanhanget är Christer Pettersson själv – resten är kopior, och falska representationer. Eller tom dåliga kopior av dåliga kopior. eller hur nu Platon utryckte saken. Själv brukar jag hävda att en bra kopia är bättre än ett dåligt original.


Den målade bilden på Petterson är lik, inte bara Petterson utan även fotot på Petterson. "Det är pinsamt likt. säger fotografen Lemberg, exakt samma färger och ansiktsuttryck. Till och med ett hårstrå som sticker ut har konstnären behållit." Jag har därför varit noga med att ta med locken. (Se bilden längre ned på sidan.) Som ni se har jag även tagit med getabocken som jag försett med ett ansikte av Francis Bacon men ser mest ut som ett Picassohuvud. Jag har också försett geten med en bilringen för att hedra Rauschenberg som ju bokstavligen har satt sin signatur på Moderna Museets logotyp.


Men vad tycker jag egentligen om bildstöld? Eftersom jag är bildtjuv närmast till professionen är jag i handling för det, men i teorin är det mer komplicerat. Att bli plagierad brukar ju anses vara den yttersta komplimangen så fotografen Lemberg borde känna sig nöjd. Dessutom har inget försvunnit. Lemberg har fortfarande kvar sitt negativ och alla sina papperskopior. Vad som har hänt är att det tillkommit en, tills nu, okänd släkting, den målade versionen. Lemberg bör heller inte känna sig kränkt då Andersson inte förändrat bilden av Petterson (motivet) i någon större utsträckning – nej målningen är "pinsamt lik". Jag tycker att du ska vara glad Lemberg, du har via Andersson fått uppmärksamhet och även kunnat få in pengar på ditt gamla foto av Petterson. Nej det är inte synd om dig! I detta fall finns det kanske en brottsling, men det finns faktiskt inget brottsoffer.

 

Har du synpunkter hör av dig.