Vecka 2 [Vad jag har gemensamt med Jan Myrdal]
Döden. Förstås! (Myrdal pratade och pratar tydligen ständigt om sitt eget kommande frånfälle) Döden är ett ständigt aktuellt ämne; både den egna döden men också dödandet och döendet vi ständigt "tvingas" bevittna på nyheterna och älskar att ta del av liksom på låtsas i diverse fiktioner som film och litteratur. Som en tillfällighet skriver Nina Björk i dagens DN (8/1):
Insikten om tidens totala makt
har drabbat mig först i medelåldern, men då tar den å
andra sidan bort allt jag trodde att jag visste. Det jag trodde var jag var
t ex bara en ålder. Det jag trodde var livet var blott en period. Alltså
står jag här och har ingen aning om varken vem jag är eller
vad livet är. Det går mig ur händerna. Det sätt jag hade
att tackla verkligheten har blivit ogiltiga. Det byggde på någonting
jag inte äger: odödlighet.
Jag har under loppet av tre år förlorat både mina föräldrar
och en mycket god vän. I natt drömde jag att förvandlats till
en dysfunktionell klump. Jag låg som ett kolli på ett sjukhus
och skrek till min dotter att jag ville dö. Jag fick genast dåligt
samvete över mitt beteende. Min gom klibbade i hop och jag kunde inte
längre tala. Underligt nog somnade jag in i drömmen med en röd
flamenco-klänning som överkast. Jag vaknade olustig med en elak
halsinfektion.
Vad den röda flamencodräkten hade i min dröm är lätt
att förklara. Jag har precis hemkommit från en resa till Granada
och där hunnit se två flamencoföreställningar. Federico
Garcia Lorca, son av staden, skriver i en text om duende givetvis om döden.
I alla
länder utgör döden ett slut. Döden kommer och gardinen
dras för. Inte i Spanien! I Spanien dras den i från. Många
människor lever där instängda tills de en dag dör och
förs ut i solen. I Spanien är en död mera levande som död
än i något annat land i världen. Man skär sig på
den dödes profil som på ett rakkniv. Skämt om döden eller
det tysta begrundandet av den känner spanjoren väl till .....
Duenden (en sorts stegrad livs och -dödskänsla
som framför allt utrycks i sång och dans, kan jämföras
med att vara "blue" eller att ha "soul". Min anmärkning)
däremot kommer först om den ser en möjlighet
till död, om den vet att den måste runda dödens hus, om den
är säker på att den måste skaka de grenar som vi alla
bär på och för vilka det inte gives och aldrig kommer att
givas någon tröst. Både vad det gäller tankar
ljud och gester tycker duenden om att att ta sig en dust med sin skapare.
Ängeln och musan flyr undan med fiol eller passare, men duenden tillfogar
sår och i läkningen av detta sår som aldrig sluter sig finns
det vidunderliga, det originella i en människas verk.
Att inte ta med döden i beräkningen är dålig matematik.
Döden är bakgrunden, målet, skuggan som framhäver solens
skarpa ljus. Döden är den fond mot vilken vi larmar och går
på, men också själva motorn i mycket skapande. Både
som flykt, som motstånd och som lek:
I leken är vardagens
bekymmer tillfälligt upphävda. Men inte bara bekymren, utan också
även nyttan och nödvändigheten, tvånget att arbeta för
att överleva. I leken är det möjligt att följa lustans
alla impulser. Leken förutsätter en momentan glömska, som i
sista hand är riktad mot döden, den obönhörliga gränsen
mellan liv och död.
(Fantasin
till makten – Ronny Ambjörsson sid (12)
Men vad skriver vännen Michel de Montaigne (1533–1592) om döden,
Det visar sig vara ett av hans favoritämnen:
Om jag studera söker
jag bara de lärdomar som har samband med kunskapen om mig själv
och som lär mig att död väl och leva väl (om ämnet
böcker Essayer bok 2) I bok 1 under rubriken "att filosofera är
att lära sig dö" skriver han: Låt oss ta ifrån
döden dess karaktär av något främmande , låt oss
umgås med den, bli förtrogna med den; inget skall finnas i våra
skallar lika ofta som döden. Låt oss i alla ögonblick frammana
döden i vår föreställning – i alla dess skepnader.
Jag har under flera år skapat bilder som knutit an till döden.
James Deans dödsmask
