Vecka 2 [Vad jag har gemensamt med Jan Myrdal]

Döden. Förstås! (Myrdal pratade och pratar tydligen ständigt om sitt eget kommande frånfälle) Döden är ett ständigt aktuellt ämne; både den egna döden men också dödandet och döendet vi ständigt "tvingas" bevittna på nyheterna och älskar att ta del av liksom på låtsas i diverse fiktioner som film och litteratur. Som en tillfällighet skriver Nina Björk i dagens DN (8/1):


Insikten om tidens totala makt har drabbat mig först i medelåldern, men då tar den å andra sidan bort allt jag trodde att jag visste. Det jag trodde var jag var t ex bara en ålder. Det jag trodde var livet var blott en period. Alltså står jag här och har ingen aning om varken vem jag är eller vad livet är. Det går mig ur händerna. Det sätt jag hade att tackla verkligheten har blivit ogiltiga. Det byggde på någonting jag inte äger: odödlighet.


Jag har under loppet av tre år förlorat både mina föräldrar och en mycket god vän. I natt drömde jag att förvandlats till en dysfunktionell klump. Jag låg som ett kolli på ett sjukhus och skrek till min dotter att jag ville dö. Jag fick genast dåligt samvete över mitt beteende. Min gom klibbade i hop och jag kunde inte längre tala. Underligt nog somnade jag in i drömmen med en röd flamenco-klänning som överkast. Jag vaknade olustig med en elak halsinfektion.


Vad den röda flamencodräkten hade i min dröm är lätt att förklara. Jag har precis hemkommit från en resa till Granada och där hunnit se två flamencoföreställningar. Federico Garcia Lorca, son av staden, skriver i en text om duende givetvis om döden.


I alla länder utgör döden ett slut. Döden kommer och gardinen dras för. Inte i Spanien! I Spanien dras den i från. Många människor lever där instängda tills de en dag dör och förs ut i solen. I Spanien är en död mera levande som död än i något annat land i världen. Man skär sig på den dödes profil som på ett rakkniv. Skämt om döden eller det tysta begrundandet av den känner spanjoren väl till .....

Duenden (en sorts stegrad livs och -dödskänsla som framför allt utrycks i sång och dans, kan jämföras med att vara "blue" eller att ha "soul". Min anmärkning) däremot kommer först om den ser en möjlighet till död, om den vet att den måste runda dödens hus, om den är säker på att den måste skaka de grenar som vi alla bär på och för vilka det inte gives och aldrig kommer att givas någon tröst. Både vad det gäller tankar ljud och gester tycker duenden om att att ta sig en dust med sin skapare. Ängeln och musan flyr undan med fiol eller passare, men duenden tillfogar sår och i läkningen av detta sår som aldrig sluter sig finns det vidunderliga, det originella i en människas verk.


Att inte ta med döden i beräkningen är dålig matematik. Döden är bakgrunden, målet, skuggan som framhäver solens skarpa ljus. Döden är den fond mot vilken vi larmar och går på, men också själva motorn i mycket skapande. Både som flykt, som motstånd och som lek:


I leken är vardagens bekymmer tillfälligt upphävda. Men inte bara bekymren, utan också även nyttan och nödvändigheten, tvånget att arbeta för att överleva. I leken är det möjligt att följa lustans alla impulser. Leken förutsätter en momentan glömska, som i sista hand är riktad mot döden, den obönhörliga gränsen mellan liv och död.
(Fantasin till makten – Ronny Ambjörsson sid (12)


Men vad skriver vännen Michel de Montaigne (1533–1592) om döden, Det visar sig vara ett av hans favoritämnen:


Om jag studera söker jag bara de lärdomar som har samband med kunskapen om mig själv och som lär mig att död väl och leva väl (om ämnet böcker Essayer bok 2) I bok 1 under rubriken "att filosofera är att lära sig dö" skriver han: Låt oss ta ifrån döden dess karaktär av något främmande , låt oss umgås med den, bli förtrogna med den; inget skall finnas i våra skallar lika ofta som döden. Låt oss i alla ögonblick frammana döden i vår föreställning – i alla dess skepnader.
Jag har under flera år skapat bilder som knutit an till döden.


Jag har antagligen omedvetet följt Montaignes råd att göra döden välbekant. (Kolla in mina bilder på min hemsida!) Men hur konstigt, men inte skrämmande, var det inte den stund när livet försvann ur min pappa; kvar var bara hans kalla kropp. Pappa, men ändå inte! Doktorn kom och skrev dödsattest, hemsjukvården klädde upp pappa i fina kläder och där låg han som en välbekant främling i sin säng och liksom log för sig själv. De sista dagarna var hanmycket trött och kroppen började ge upp, och han sa till mig: Nu vill jag inte leva längre. Tre dagar senare var han död. Men ha fick dö hemma som han önskade. Det var en liten tröst. Det första orden jag yttrade när jag förstod att att pappa gått bort var att be en spontan men liten tafflig bön till Gud att han minsann skulle se till att pappa kom till himlen. Jag tänkte kanske att mamma ändå var redan. Är man snäll så kommer man till himlen även om man är ateist.

Har du synpunkter hör av dig.

 

Död flicka fotograferad någon gång på slutet av 1800-talet

James Deans dödsmask

Lorca mördades av Franco- sidan i det Spanska inbörderkriget