Vecka 22 [om film och musik]

 

Jag håller för tillfället på med att förbereda ett filmprojekt som bygger på mina bilder. Men egentligen borde jag nog säga rörliga bilder med ljud och musik. Eller kinetisk konst. Eller varför inte sidställningar av visuellt material i tid och rum + ljud och musik? Tja, det låter rätt krångligt och otympligt! Men något ska det heta – jag får återkomma i ämnet senare. Mina bloggar kommer att handla om film ett tag framöver!


Jag har gjort två digitala filmer tidigare. Den första gjorde jag med gode vän Ola Backlund för en massa år sedan på en Amiga (om någon nu kommer i håg den datorn). Filmen var en sorts cocktail av olika animationsnuttar som vi efterhand förde över på VHS. Filmen blev 11 minuter och vi kallade den för Snacks. När vi tittade igenom filmen första gången så blev vi väldigt besvikna – filmen var verkligen helkass. Det här var inget vi kunde visa för någon! Men jag hade jobbat med radio så visste ju hur viktigt musik och ljud var så jag föreslog att vi skulle ljud och musiksätta filmen för att se om det kunde hjälpa upp saken. Och det konstiga var att filmen blev 900 gånger bättre och riktigt charmig. Men det var på sätt och viss lite deprimerande att bildspråket inte klarade sig på egen hand. Men varför är det så?

 

I filmens barndom var rörliga bilder nog för att trollbundna åskådaren. Rörliga bilder ett ganska missvisande namn då bilderna inte alls rör sig. Rörelsen är det vi producerar i våra huvuden. Vi kan inte annat! Men efterhand så tröttnade publiken på spektaklet och en orkester eller en stumfilmspianist (men det fanns ingen stumfilm då – stumfilm blev det först när ljudfilmen kom) hyrdes in för att lyfta föreställningen.


I filmens begynnelse var all film experimentell. Filmen var ett nytt medium som sökte sin form. Inte helt oväntat inkorporerade filmen melodramen, teatern och musikteatern. Filmen blev ett berättande medium och med tiden big business. Kanske kunde filmen gått en annan väg och fött en ny konstart där det visuella – precis som musiken – fått verka på egna villkor både i rum och tid .


I och med den första ljudfilmen; Al Jolsons the Jazzsinger från 1927 myntades begreppet stumfilm. Och på den vägen är det; det är lätt att se en linje i de visuella mediernas utveckling från fotografiets utveckling till våra dagar – den går mot allt högre realism. Från foto till filmen, från stumfilmen till ljudfilmen, från den svartvita filmen till färgfilmen, från 4:3 till widescreen som bättre svarar på människans synfält. Var ska det sluta?


Men musiken passar inte riktigt in det här mönstret då den för det mesta inte finns inbäddad i filmmiljöerna (icke diegetisk musik) utan så att säga läggs ovanpå. Violinerna sveper in från ingenstans och sväller ut och upp i samband med den första kyssen i den romantiska filmen. Och allra knäppast (det tyckte jag i allafall när jag var liten) är det när skådespelarna helt plötsligt börjar dansa och sjunga. Men det där dansandet och sjungandet är antagligen en rest från filmens tidiga förbindelse med teatern. Men även om musiken i filmerna bryter mot realismen så behövs den för att förstärka och ledsaga de känslor som filmen ger upphov till. Och den ickedeigetiska musiken är nu helt enkelt en filmkonvention. En film utan musik känns idag nästan otänkbar. Men vad går inte bättre med musik. Livet går bättre med musik – vi bär det med oss våra "soundtracks of our lives" i våra i-pods. I teve breder man allt oftare på med musik bakom speakerröster för att publiken inte ska tappa sugen. Musik, Musik, Musik.

Det finns så mycket musik i media i dag att tystnad numera är en effekt på samma sätt som musik och ljud. När jag jobbade på radion höll jag på med "ljudfilm" – men bilderna fick lyssnarna stå för. En sorts lågbudgetfilm! I radio är ljud och musik vad bilderna är för filmen.Men hur står det till med tystnaden i filmen. Den franske regissören Bernard Tavernier säger:

Too many films seem essentially designed to be heard in the mixing studio. I always fight against recording every singel footstep, and would rather loose the sound of people settling in armchairs, etc., and fade out a particular atmosphere sound once the emotional impact has been achived, even at the cost of realism. You have to know to play with silence, to treat sound like music.

Normalfilmen som den definierats av Hollywood är narrativ, realistisk och ofta indränkt i musik. All annan film är experimentfilm, konstfilm, alternativfilm eller vad de nu kan kallas. Alla filmer som inte är narrativa och realistiska är avvikande och det är många gånger svårt att inte se dem genom de filmkonventioner vi matats med sedan barnsben. Den film jag jobbar med ska vara helt annorlunda – men hur långt kan man gå innan filmen upplevs som för konstig och avvikande. OBS! Vill jag utropa detta är ingen Hollywoodfilm! Men film är en film är en film.

Har du synpunkter hör av dig.

 

Klicka på bilden om du vill se den filmsnutten (obs utan vare sig musik eller ljud)