Vecka 3 [döden del 2 Viva la muerte]
Med tanke på att jag varit sjuk den senaste veckan och just i dag motvilligt
tänker uppsöka läkarhjälp så är frågan
om det inte vore vettigare att i veckans blog hellre ta upp ämnena smärta
och sjukdom. Det är vansinnigt irriterande, plågsamt och trist
att vara sjuk. (Karen Blixen talar om tre olika former av lycka: ev av dessa
är smärtans upphörande. De andra två får jag återkomma
till) Så hellre gammal och död än ung och sjuk. Min far var
aldrig vad jag vet rädd för döden, men han var rädd för
att hamna på långvården. Ändå var han ofta nästan
löjligt tacksam över den vård han fick, dels på Norrtälje
lasarett och dels den vård han fick av ASIH (avancerad sjukvård
i hemmet). Men att förvandlas till ett vårdkolli, att avhumaniseras,
att förlora sin integritet och sitt självstyre – det var det
han fasade för. Min far hamnade aldrig i den situationen. Han fick dö
hemma.
Själv är jag rädd för "vårdapparaten",
teknifieringen av sjukvården, dess byråkrati och hur den (tänker
jag mig) sänker empativärdena hos de anställda. Så min
rädsla ligger nära min pappas. Hellre dör jag lite fortare
bland släkt och vänner än att jag skjuter upp min döende
lekamen med allsköns teknik och omgärdad av emotionellt nollställda
apparatskötare. Man får säga som som den spanske filmskaparen
Arrabal: Viva la muerte. Leve döden, Olé!
Även om vi i västvärlden tycks distansera oss från döden
så är döden på olika områden big business. Och
döden intresserar oss oavsett vi vill det eller ej. Vi frossar i död
och och kittlas av undergångsscenarier, men vi kopplar sällan underhållningsdöden
till vår egen dödlighet. Om man går till Google så
kan man konstatera att antalet träffar för "death" (514
000 000 ) tom var högre än för "sex" (327 000 000).
Men ordet "life" gav dock i särklass bäst utdelning (2
520 000 000 ). '
Döden är ett jättestort ämne med otaliga förgreningar
som inte egentligen lämpar sig för en blogg. Kanske bäst att
lägga kistlocket på. Man vet ändå inte var man skall
börja och inte var man skall sluta. Associationerna flyger nervöst
omkring ämnet som nervösa eldflugor. Man vet inte ens vad döden
är. Kanske är det helt enkelt så, som den engelske författaren.W.
Somerset Maugham.utryckte saken, att döden är en vansinnigt trist
historia som vi gör bäst i att undvika att komma i kontakt med.
Men ändå ämnet pockar på min uppmärksamhet. Så
även om min framställning blir dödligt tråkig så
får läsaren allt hålla sig vid liv. Det är bäst
att passa på att fånga in och bekanta sig med döden innan
det är försent. Jag hade ett gång ett litet program till min
dator. Det var ett sk "sharewareprogram" som användaren förväntas
betala för efter en tid. Problemet för upphovsmännen är
att folk aningen är lata eller snåla, dvs att det är svårt
att få folk att betala för varan. Upphovsmännen till det program
jag använde hade kommit på en brilliant idé: varje gång
jag startade min dator fick jag ett meddelande: Du har nu använt programmet
i 150 dagar. Och nästa dag: 151, ochså nästa: 152. Osv osv.
Tanken var väl att jag skulle få dåligt samvete, men jag
upplevde att det var mina levnadsdagar som räknades ner. På den
319:e dagen stod jag inte längre ut med denna dödsklocka och jag
stängde ner programmet.
På siten med det trevliga namnet " the death clock" har man
konstruerat en "dödsklocka" som kan, om du knappar in lite
biografiska och hälsorelaterade data, räkna ut hur många sekunder
du har kvar att leva, eller rent av ännu bättre vilken dag du kommer
att dö. Väljer man sekundvarianten ser man bokstavligen hur livet
rinner ifrån en. Men inte är det mycket roligare att veta att man
ska dö måndagen den 11 januari 2031. Statistiskt sett alltså.
För kanske dör jag redan i morgon. Då gäller det att
vara beredd. Leve döden!