Vecka 3 [döden del 2 Viva la muerte]

 


Med tanke på att jag varit sjuk den senaste veckan och just i dag motvilligt tänker uppsöka läkarhjälp så är frågan om det inte vore vettigare att i veckans blog hellre ta upp ämnena smärta och sjukdom. Det är vansinnigt irriterande, plågsamt och trist att vara sjuk. (Karen Blixen talar om tre olika former av lycka: ev av dessa är smärtans upphörande. De andra två får jag återkomma till) Så hellre gammal och död än ung och sjuk. Min far var aldrig vad jag vet rädd för döden, men han var rädd för att hamna på långvården. Ändå var han ofta nästan löjligt tacksam över den vård han fick, dels på Norrtälje lasarett och dels den vård han fick av ASIH (avancerad sjukvård i hemmet). Men att förvandlas till ett vårdkolli, att avhumaniseras, att förlora sin integritet och sitt självstyre – det var det han fasade för. Min far hamnade aldrig i den situationen. Han fick dö hemma.


Själv är jag rädd för "vårdapparaten", teknifieringen av sjukvården, dess byråkrati och hur den (tänker jag mig) sänker empativärdena hos de anställda. Så min rädsla ligger nära min pappas. Hellre dör jag lite fortare bland släkt och vänner än att jag skjuter upp min döende lekamen med allsköns teknik och omgärdad av emotionellt nollställda apparatskötare. Man får säga som som den spanske filmskaparen Arrabal: Viva la muerte. Leve döden, Olé!


Även om vi i västvärlden tycks distansera oss från döden så är döden på olika områden big business. Och döden intresserar oss oavsett vi vill det eller ej. Vi frossar i död och och kittlas av undergångsscenarier, men vi kopplar sällan underhållningsdöden till vår egen dödlighet. Om man går till Google så kan man konstatera att antalet träffar för "death" (514 000 000 ) tom var högre än för "sex" (327 000 000). Men ordet "life" gav dock i särklass bäst utdelning (2 520 000 000 ). '


Döden är ett jättestort ämne med otaliga förgreningar som inte egentligen lämpar sig för en blogg. Kanske bäst att lägga kistlocket på. Man vet ändå inte var man skall börja och inte var man skall sluta. Associationerna flyger nervöst omkring ämnet som nervösa eldflugor. Man vet inte ens vad döden är. Kanske är det helt enkelt så, som den engelske författaren.W. Somerset Maugham.utryckte saken, att döden är en vansinnigt trist historia som vi gör bäst i att undvika att komma i kontakt med.


Men ändå ämnet pockar på min uppmärksamhet. Så även om min framställning blir dödligt tråkig så får läsaren allt hålla sig vid liv. Det är bäst att passa på att fånga in och bekanta sig med döden innan det är försent. Jag hade ett gång ett litet program till min dator. Det var ett sk "sharewareprogram" som användaren förväntas betala för efter en tid. Problemet för upphovsmännen är att folk aningen är lata eller snåla, dvs att det är svårt att få folk att betala för varan. Upphovsmännen till det program jag använde hade kommit på en brilliant idé: varje gång jag startade min dator fick jag ett meddelande: Du har nu använt programmet i 150 dagar. Och nästa dag: 151, ochså nästa: 152. Osv osv. Tanken var väl att jag skulle få dåligt samvete, men jag upplevde att det var mina levnadsdagar som räknades ner. På den 319:e dagen stod jag inte längre ut med denna dödsklocka och jag stängde ner programmet.


På siten med det trevliga namnet " the death clock" har man konstruerat en "dödsklocka" som kan, om du knappar in lite biografiska och hälsorelaterade data, räkna ut hur många sekunder du har kvar att leva, eller rent av ännu bättre vilken dag du kommer att dö. Väljer man sekundvarianten ser man bokstavligen hur livet rinner ifrån en. Men inte är det mycket roligare att veta att man ska dö måndagen den 11 januari 2031. Statistiskt sett alltså. För kanske dör jag redan i morgon. Då gäller det att vara beredd. Leve döden!

Har du synpunkter hör av dig.