Vecka 35 [Släpad i dumhetens smuts]

 

Jag har gjort debut som insändarskribent – förutom några falska insändare jag skrev för Galago för hundra år sedan var det första gången. Under sommarveckorna har jag åter igen och med en idiots envetenhet tänkt. läst och skrivit om konstbegreppet. Jag har även träffat en äkta samtidskonstnär vid namn Dorinel Marc – ja det var han som släppte in konstnären Markus Anderson på moderna museet vilket ledde till skriverier om en Christer Petterson och en viss get. (vecka v10, v11 v12, v14) Jag kommer att återkomma till Dorinel senare i min blogg. Hur som helst så bläddrade jag lite förstrött i katalogen till årets Kulturfestival i Stockholm.

Jag kom till avdelningen för konst: Det var en tragikomsik upplevelse och jag kände ett stort behov av att avregera mig. Alltså skrev jag en artikel. Men då varken DN:s eller Expressens kulturedaktioner verkade bry sig om mina drapa skickade den jag vidrare till DN:s insändarspalt. Och de tog in den lördagen den 21/8. Men eftersom inte alla har DN så passar jag på att även lägga upp den på min blogg.

 

"Pynt my ride" är en variation på den amerikanska företeelsen "Pimp my ride" vilket, om jag förstår saken rätt, innebär att man snofsar upp sin bil så att den blir så vråkig att den skulle duga åt en hallick.

 

Min insändare:

Konsten blir interaktiv och skapas på plats, Konstnärskollektiv agerar inför publik. Konsten blir performanceakter som närmare sig gaturteater som närmare sig konsten. Och du får vara med.


Så här presenterades konstinslagen i katalogen till Stockholm kulturfestival. I denna beskrivning kan man lägga märke till flera trender. Att konsten vill ut till en publik, att konstnärerna agerar kollektivt och (som vanligt) att gränslösheten är satt i system. Den konst som inte skapas i nuet och i någon sorts interaktion med publiken säljs ut som reavaror för enhetspriset 199.90. Ja den beklagliga företeelsen Konstrea har slagit till igen. Det är inte längre roligt, bara patetiskt. Så här står det ordagrant i katalogen: "Nu kan alla, oavsett konstintresse eller ekonomi få med sig ett konstverk hem för vrakpriset 199.90. Kom i tid, först till kvarn..." (se även v4) Kan det sägas tydligare: konsten har för länge sedan förlorat sin upphöjda position av att vara något förmer än konfektion och- nöjesindustrin.


Konstens aura är släpad i kommersens och dumhetens smust. Man har dekonstruerat konsten, skalat av den lager efter lager, på samma sätt som man skalar en lök, och funnit att konsten bara vara ett utanverk, att ingen kärna fanns. I stort sett existerar inte konsten längre, den lever endast kvar som fantomsmärtan efter en amputation. Konsten som "performanceakt" rör dock på sig – men har den någon mening i dagens samhälle? Utom som underhållning. Och eftersom samtidkonsten inte visade sig ha någon essens, ingen igenkännbar karaktär, ingen kärna, kan samtidskonst lika gärna vara att sälja moraknivar som att skulptera i bajs. Or what ever!


Många konstnärer och curatorer verkar deperata men döljer det i humoristisk distans. (Tja, vad ska man annars ta sig till?) Så här beskrivs projektet "Syjunta nonstop" i katalogen : "Vi låter händerna rocka loss i experimentellt nätverkande. Täckelbo Broderi Akademi gästar oss, liksom Sthlm Knitters och Stich' n Bitch./.../ På kvällen kör vi "pynt my ride" där tre team battlar med varandra." Underhållning eller befriande karnevalskultur?

Har du synpunkter hör av dig.