Vecka 4 [ Om konstrean]
I veckan som gick hade man "utförsäljning" av bildkonst på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Kända och och okända svenska konstnärer ställde ut vardera 30 osignerade verk. Idé till konceptet föddes av konststuderande i Göteborg 2003 och har realiserats några gånger sen dess, nu senast i Stockholm. Men vad är en "konstrea"? Det finns en site före konceptet (konstrea.com) där kan man vaska fram följande regler som man bör hålla sig till om man skall rea ut konst.
1. Bildformatet måste alltid vara 40x40 cm
2. Grundmaterialet ska vara masonit
3. Priset ska vara 99-199 Kr. per tavla
4. Tavlorna måste vara osignerade.
Och vad är nu syftet med konstrean? Enligt websiten Konstrea.com är
målsättningen att erbjuda folk att "köpa konst för
en billig peng". Och folk är i detta fall de konst-ovana, de konst-obenägna.;
de som ej känner sig bekväma på ett galleri eller med galleriernas
prisnivå. Kort sagt konst till och för folket. Eller möjligtvis
folket till konsten?
Att bilderna är osignerade innebär enligt siten att "fokus
läggs på bilderna snarare än på upphovsmannen. På
så vis blir Konstrea ett förhållnings- och arbetssätt,
som kanske kan hjälpa till att pröva en del av de värderingar
och normer som finns då det gäller konst" Konceptet är
sålunda ett subversivt slag riktad mot själva konsinstitutionen
och dess underliggande ideologi. Eller?
Lustigt nog påpekas det på siten Konstrea att de (flesta) deltagande
konstnärerna är professionellt verksamma och att de har konstnärlig
utbildning mm. Alltid något när man så att säga när
köper grisen i säcken. För även om det enskilda verkets
upphovsman förblir anonym så, ska ni veta gott folk, att detta
minsann är "riktig konst" skapad av "riktiga konstnärer".
Det finns tydligen gränser hur långt man vill gå när
det gäller att ifrågasätta konstens och konstnärens roll
i samhället.
Men hur är det med konstnärernas anonymitet? Även om vi inte
säkert kan avgöra vem som gjort vad på 40 x 40 cm masonit
så finns ändå en lista på samtliga utställare
på websiten. Någon sorts individuell cred ska det väl ändå
gå att krama ur projektet.
I dagens DN kan man läsa om långa köer till Liljevalchs och
att över häften av verken gått åt redan efter den första
timmen. I fredagens (?) Rapport eller möjligtvis Aktuellt intervjuades
en av deltagarna, den inte helt okände Ernst Billgren. Jag vet inte om
det var Billgrens reklamspott i teve som var avgörande (tänk
att få chansen att köpa en "kanske-äkta Billgren"
för endast 199:90 kr?!) men med det oväntat stora publikintresset
var succén ett faktum. Och så även den medialt. Dagens nyheters
förstasida upptas till större delen av en bild från utställningen.
"Det här slår alla rekord", utropar kosnthallschefen
Bo Nilsson. Konstrea, Ernst Billgren och Liljevalchs är bara att gratulera.
Men bortsett från de fyndsugna köparna kan man fråga sig
om konsten och konstliivet också är att betraktas som vinnare?
Nej jag tror inte det? För det första kan man fråga sig vilken
kvalitet bilderna har? Det lilla jag har sett i media har inte direkt imponerat?
Men kanske är världen så vist inrättad att köparen
får så mycket "konst" han eller hon betalar för?
Konstverken verkade vara snabbt och hafsigt tillkomna. Och det är inte
så konstigt, jag menar hur mycket tid och möda skulle du lägga
ner på ett verk som du dels, knappt tjänar ett rött öre
efter skatt och konsthallsavgifter och dels om du dels inte behöver ta
ansvar för. Marshall McLuhan sa någon gång att "art
is what you can get away with". På Konstrea är det
lättare än vanligt eftersom konstnären inte ens måste
stå för vad han skapat. Själv är jag inte förtjust
i att signerar mina verk (signaturen stör bilden) men
jag står ändå för mitt upphovsmannaskap.
En bilds kvalité hänger inte enkelt ihop med hur lång tid
det tog att framställa den. Den snabba skissen kan ibland var lång
mycket bättre än det färdiga verket. Men det handlar om hur
mycket engagemang man är beredd att investera i bildens tillblivelse.
Och hur stort kan engagemanget bli för 199.90?
Alla konstnärer vet att det är mycket svårt att leva på
sin konst. Konstnärerna är får många och den betalande
publiken är för liten och antagligen kostar originalkonsten för
mycket för den vanliga konsumenten. Dessutom kan man få en hel
dator (osignerad dock) för en billig oljemålning. Att folk väljer
att investera i kapitalvaror som datorer och bilar är för mig fullt
begripligt. (Man får ju så mycket för pengarna bland annat
för att arbetkraften är ofröskämt underbetald) Dessutom
blir originalkonsten hela tiden dyrar jämfört med t ex massfabricerade
elektroniska upplevelsemanicker. Man får så att hela tiden mer
och mer elektronik per bestruken målarduk. Eller rent av större
och större upplevelse per krona jämfört med originalkonst.
Men att dumpa priset på originalkonst till 199.90 är inte rimligt?
Och det förstår ju konstnärerna bakom Konstrea också.
Så vad är det inte om ett enda stort Pr-jippo? Eller ska greppet
ses som en ironisk gest? Ett dadaistiskt angrepp på konstmarknaden?
Mot konsten som vara. Nej det verkar inte så – även om jag
verkligen kan uppskatta humorn i den köpslogan som lanserades på
den första Konstrean i Göteborg: Köp tre betala för
två – den fulaste får du gratis.Och visst är
konsten på Konstrea billig och det på mer än ett sätt.
Visst är det vällovligt att försöka finna en ny publik
och visst är det Ok att försöka nå ut till media. Men
på vilket sätt och med vad kan diskuteras. Men vore det inte vettigare
att satsa på någon form av reproducerbar konst i stället,
t ex grafik, video eller ljud. Bättre att skapa bra verk och sedan sälja
bra kopior till ett rimligt pris än att sälja hafsigt gjorda originalverk?
Bättre en bra kopia än ett dåligt original.
Detta är förstås en orättvis betraktelse då jag inte orkat masa mig i väg till Liljevalchs (jag gick på Dicks Bengtssons utställning på Moderna Museet i ställlet) – det går också att betrakta fenomenet från många olika vinklar, men jag får stanna här. Och kanske är min reaktion en aning förhastad....... Förövrigt har jag ingenting emot apor. se v39 05