– Tycker
du verkligen att bilden är vacker?
– Måste den vara det?
– Ja annars är det väl ingen konst!
Nästan allt jag sysslar med tycks tangera begreppet identitet. Hur kan
jag veta att jag är en konstnär? Vad är konst? osv, osv. I
denna veckas blog handlar det om skönhet. Konst får inte enligt
gemene man vara ful, eller åtminstone allt för ful. För
konstkännarna kan dock konsten vara hur ful som helst bara den har en
imponerande bifogad filosofi. Fru/fröken skönhetsoperatören
från vecka 40 och 41 hänger dock med – idag har hennes ansikte
i stort sett helt försvunnit och liksom trätt in bakom en Francis
Bacon-mask. Denna mask återkommer i flera av bilderna i avledningen
"Santé" på min hemsida. Kanske
denna mask representerar det som vi egentligen döljer bakom lager av
lager fett och hudsegment – vårt underhudsjag.
Umberto Eco har har i dagarna kommit ut med en bok om ämnet skönhet.
I en recension i Svd den 16/10 skriver Carl Johan Malmberg att det finns åtminstone
tre olika ingångar till skönhetsbegreppet. Den vanligaste sättet
är att se skönhet som ett harmoniskt tillstånd; symmetri,
vila och stillhet. Den här idylliska, pastorala skönheten brukar
jag skoja med, stoppa in något artfrämmande som bryter sönder
upplevelsen av den stilla skönheten. Varför jag har denna drift
vet jag inte. Jag är också ganska förtjust i att förvränga
vackra fotomodeller. På bild, alltså! Är det min hämnd
för att jag är inte begåvats med samma skönhet? Varför
denna lust till förfulning, till förvrängning? Är det
en form av expressionism där människan ångest och förvirring
skildras? Är det för att konsten inte är en spegel utan en
hammare? När jag var liten var jag, till min mamma stora fasa förtjust
i all slå sönder min leksaker. Undersökning eller destruktion?
Ett annat skönhetsideal har sina rötter i romantiken. Malmberg citerar
Rilke "Ty det sköna är fara/är en skräck som vi uthärdar
knappt i dess början,/och vår beundran är tacksamhet mest
för att vi sluppit/undan dess närhets hot." Som exempel anges
bla .Turners undergångsvisioner, Fusslis mardrömsbilder. Många
av mina bilder har på senaste tid anslutit sig till en liknande estetik.
Förut, tror jag, var mina bilder glada och uppsluppna nu har de i stället
blivit mörka och dystra. Hurra,undergången är nära.
Malmberg anför också det gamla citatet av Lautremont där "skönt
är det oväntade mötet mellan en symaskin och ett parapaply
på ett operationsbord". Denna mening hi-jackades av Surrealisterna,
men är i grunden ett sätt att förhålla sig till världen
och till hur ny kunskap skapas. Lichtenberg skriver om " idéer
som svävar omkring i mitt huvud, av vilka månget par, om de kunde
förenas till ett sådant, kunde resultera i den största upptäckt!"
Han fortsätter: "Om vi när vi tänker överlämnar
oss åt förståndets och förnuftets naturliga kopplingar
så klibbar begreppen ofta så fast vid andra att de inte kan förena
sig med dem som de egentligen passar ihop med.
Enligt denna estetik kan vi inte helt och hållet överlämna
oss förnuftets röst utan måste riskera och tom välkommna
strunt. Denna tredje skönhet skulle, enligt Carl-Johan Malmberg, vara
oförutsägbar och befriande och ha skrattet och leken som signalement.
Låter bra, tycker jag!
Man skulle förstås också säga att skönheten ligger
i betraktarens ögon och vad som är skönt för svensken
i gemen bör avgöras var fjärde år genom ett valförfarande
likt det vi använder för att välja de klokaste bland oss för
att leda landet. Kanske ett skönhetsval en aning utopiskt, men varför
inte satsa på ett teveprogram där tittarna själva kunde påverka
vilka konstnärer och vilka skönhetsideal som ska gå vidare.
Låt oss kalla det "konstidolerna" och låt svenska folket
själva avgöra vad som är vackert. Konst är helt enkelt
för vikitgt för att överlåtas till recensenter och konstvetare.
