Skönhet verkar i dag inte längre vara ett kriterium när konst bedöms av dagspressens konstrecensenter. Kanske är helt enkelt så för att vi saknar ett rättesnöre att hålla oss till vad det gäller vad som är skönt. Kanske är det så som Umberto Eco avslutar sin bok Om skönhet att " man måste ge upp inför orgien av tolerans, den totala synkretismen, skönhetens absoluta och ohejdbara polyteism." Eller kanske är det så att begreppet är irrelevant inom den samtida konsten på samma sätt som det är irrelevant att prata om "sväng" när det gäller friformjazz.
Om nu skönheten är förvisad från konsten så finns det inte mycket att snacka om, men om vi saknar en skönhetsmåttstock så har ju desto större anledning att undersöka och diskutera ämne. Jag tror att vi har behov att fylla orden med gemensamma referenser. Jag finner det inte helt tillfredsställande att skönheten (enbart?) uppstår i betraktarens öga. Att smaken är något vi inte bör diskutera, att smaken är som baken delad. Allt är relativt, och i synnerhet smaken och det sköna. Att prata om det sköna med stort S verkar nog för de flesta preciöst, löjligt eller fånigt högtravande.
Jag minns en "knepig" kille från ett höghusområde
– själv var jag villakille – som gick i min skolas OBS klass.
Av någon anledning så uppskattade jag hans sällskap. Han
sniffade senare ihjäl sig. Någon gång i sjunde klass han
sa till mig: Smaken är som baken opererad. Vad fick han det där
i från. Det lät kul men vad menade han egentligen? Idag skulle
vi väl ha sagt att smaken är socialt konstruerad. Jag tänker
själv på vinsniffarfolket som går på kurs för
att kunna imponera på chefen och grannarna med vin–namedropping.
Men å andra sidan är vin ett bra exempel dels på, att känsligheten
för aromer går att träna upp och dels att det går att
finna en sorts konsensus om dessa aromer. Det finns dessutom en uppsjö
termer för dess aromer att tillgå när man pratar om vin. Och
det är dessa som låter så tillgjorda för oss icke-invigda.
Kanske skulle man med lite god vilja säga "the aquiered taste"
är en fråga om en sorts "opererad" smak. Jag menar det
är inte naturligt att gilla whisky. Men vi säger inte att drycken
smakar vackert utan gott, men vi menar samma sak. Borde vi inte kunna prata
om konst med samma precision som vinkännarna talar om vin?!
I min ungdom tog jag starka intryck av Ives Kleins polykroma målningar
på Moderna Museet – inte kunde jag förklara vad den sk Klein-blåa
färgen gjorde med mig. Den icke-föreställande konsten, avfärdas
ibland som dekorativ. Dvs till ngt som är vackert, tjusande men saknar
symboliskt värde. Den säger oss inget om att vara människa
på ett existentiellt plan, eller på ett politiskt eller på
ett filosofiskt plan. Lustigt nog är en del av de icke föreställande
målarna oerhört filosofiska och ibland är bilderna en sorts
yttersta konsekvens av deras tänkande. Jag tänker tex på Mondrian.
I vardagslivet är dock skönhetsbegreppet inte alls frånvarande.
Fast vi säger kanske cool, läcker, snygg eller rent av sexig (vilket
är rätt intressant). Intresset för design och inredning verkar
vara enormt, bra mycket större än konstintresset i alla fall. Ingen
köper väl medvetet fula kläder. Och estetiskt undermålig
(ett malligare uttryck för begreppet ful) arkitektur är det sällan
någon hurrar över. När det kommer till att bedöma mänsklig
skönhet så är vi nog ofta rätt överens, även
om idealen skiftat över tiden. Symmetri är t ex en viktig skönhetsfaktör.
Ögonen skall helst vara lika stora, osv osv. Frågan är hut
mycket av vårt skönhetssinne är naturgivet och vad som är
kulturella konstruktioner. Jag utgår t ex från att symmetri inte
hafe varit lika häftigt om männnsikan hade varit försedda med
ett öga, 5 armar 3 öron, 3 näsor och 3 ben.
Jag bär själv med mig ett sorts förakt för det vackra
i konsten. Det vackra kan lått bli banalt och sockersött. Falsk
idyll. Men det finns som sagt olika sorters skönhet, men den vi tänker
på är den klassska. Jag tror hur som helst att det är dags
att släppa in skönheten i konsten igen, om än med andra förtecken.
Låt inte oskönhetsrådet bestämma.