–Vilka fina bilder, säger en bekant som just ska gå hem från vernissaget. Konstnären säger förstås: vad trevligt att du gillade bilderna. Vad kul att du kunde komma. Innerst inne tänker han: Fina, mina bilder är inte fina, dom är.......och inte ens han själv kan hitta på ett lämpligt adjektiv. Men fint, det låter lite för allmänt välmenande.
På ett litteraturseminarium där en lärare talade om vikten
av att skriva vetenskapligt så förmanade han oss att inte använda
metaforer. Va, och det ska en litteraturvetare säga. Jag måste
bara protestera. Jag räckte upp handen, men vad skulle jag säga,
jag hade inte riktigt någon klar idé om hur jag skulle försvara
metaforen. Till slut uppmärksammade läraren mig och det enda jag
kunde klämma ur mig var: Metaforer är fina! Hjärnsläpp,
skulle vi säga idag. Nåja tanken var ju god. För metaforen
är verkligen inte bara ett tjusigt poetiskt grepp utan en nödvändig
beståndsdel av språket i sig.
Fin är ett ord som konstnären använder för slipsar, flickor
och sandpapper. Men konsten står över dessa liksom mer jordiska
företeelser. Fint är för tunt snällt och tantigt. Men
det kan också vara ett utryck för svårigheter att finna de
rätta orden. Eller brist på inlevelse. Jag ställde ut min
brinnande smärta, och de tyckte det var fint. Hon sa att himlen var vacker.
Jag sa att det var meningen. Eller så sa jag, tack du är också
vacker i himlen. I himlen är allt vackert, välordnat och tråkigt.
Ja sa att skönheten alltid måste vara befläckad. Jag sa du
är vackrast när du skymmer. Jag var full och uttråkad. Jag
sa: det vackraste som finns är en död jungfru, det hade jag läst
i Lyrikvännen någon gång. Till slut var det bara jag kvar
i Galleriet. Och en skvätt vin och mina hjärtskärande "fina"
bilder. Det här var bara en lite fantasi – men antagligen så
finns det ingen som är så missförstådd som en konstnär.
Ordet fin kommer från latinets finis som betyder slut och borde alltså
betyda fulländad. dsv något som är slutgiltigt format, utfört.
Eller rent av raffinerad dvs att att göra fin, förfina. Vilket sker
med oljan i ett oljeraffinaderi. I Hellquists etymologiska lexikon tas uttrycket
"Det fina i kråksången" upp, och han skriver: "Otänkbart
ät väl icke att uttrycket beror på iakttagelser av det oväntat
fina, melodiskt pjollrande toner, som kråkan någon gång
frambringar, kanske i synnerhet i mars,...". Som framgår har ordet
fint banaliserats från att betyda fulländad till att beteckna något
behagligt men intetsägande. Utryck som fint som snus och fina fisken
får väl idag uppfattas som skämtsamma eller ironiska och mer
en lovligt anakronistiska.
Men vad ska man säga till konstnären på Vernissagedagen. Jag
kan bara tala för mig själv men jag tror att K. vill "beröra",
påverka och provocera. Jag har träffat en besökare som rättframt
förklarade att min bilder var fula. Skulle det nu vara bättre än
att säga att det var fina. Ja faktiskt – för det kändes
som om vi skulle kunna ha någonting, om än en rejäl motsättning,
att prata om. Och man slipper misstänka att det handlar om en intetsägande
komplimang. Folk skriver också i gästboken. En gång fick
jag från en okände besökare kommentaren: du har räddat
min dag. Och jag blev verkligen innerligen glad. Så kära konstälskare
säg gärna fint, snyggt och vackert om ni menar det, men säg
hellre:
underlig, svidande, magstarkt, underskönt, kväljande, mustigt, mossigt,
mysigt, förvirrande, fasansfullt, tråkigt, trist, tyskt, typiskt,
trotsigt, lekfullt, anarkistiskt, poppigt, koolt, knasigt, himmelskt, tragiskt,
tunt, enastående, enerverande, utsökt, stört, maniskt, muntert,
manierat, kul, dadaistsikt, dårpippigt, psykiskt, dammigt, dragigt,
dumt, maskulint, feminint, barnsligt, katastrofalt, intellektuellt, emanciperat,
komplicerat, intressant, "inte-lika-dant", pompöst, frejdigt,
humorisiskt, dystert, glåmigt, träkaktigt, korkat, stenkul, flott.
berusat, brusande, blodfattigt, brunstigt eller varför inte brådmoget.
