Vecka 48 [Om bokstäver och böcker]
Det här en inbjudan till en utställning om "bokkonst" på Galleri Bibb i förstaden Gröndal utanför Stockholm. (se öppetider mm längs ner på sidan) Texten är hämtad ur en katalog till uställningen. Den är lång men å andra sidan är den helt gratis. Vernisagekortet i dess helhet finns längs ner på sidan. Om ni har lust får ni gärna skicka vidarebefodra den till någon kompis. Och som sagt välkommna till vernissaget den 3/12
Boken är till för att bokstäverna ska ha någonstans att ta vägen. Bokstäverna är – om man bortser från från “,” och “.” – skriftens minsta beståndsdelar. De är översättningar av våra språkläten. Du ba. Va? Ja! Öh! Du vet hur snacket går. Ibland vill man ha det svart på vitt. Och glöm för all del inte det finstilta. Då och då smiter bokstäverna tillbaka till det talade språket. Nu ska vi prata med små bokstäver, säger fröken när det blir för stökigt i klassrummet.
Boken är en behållaren för snacket som blivit formaterat till
text. Men något förloras alltid i översättningen. Pausen
mellan fråga och svar. Tempot. Rytmen. Diktionen. Den vindlande språkmelodin
styckas upp på samma sätt som klockans visare skär sönder
tiden i timmar, minuter och sekunder. Ögat vinner över örat.
Analysen tar hem spelet över sinnesförnimmelserna. Grammatiken kommer
som ett brev på posten. Och så skolväsendet och hela vetenskapsapparaten.
Men det första vi förlorade var konsten att minnas. – Mitt
mobilnummer, du jag kommer inte ihåg. Det är ganska nytt. Vänta
jag måste kolla.
Text kommer från grekiskans texare som betyder väva. Något
skulle man ju kalla detta nya för, man fick ta till en en liknelse. När
tobaksrökningen var ett nytt fenomenen i Europa sade man till en början
dricka rök. Man visste inte bättre. Skrivkonsten kom till för
att vi ska kunna förlägga våra tankar, våra minnen.
(Eller snarare för att hålla ordning på våra räkenskaper.)
I Sverige har vi förläggare som hjälper oss med att ge ut böcker.
I Danmark heter förlag samlag. Vilket ju låter mer logiskt, eller
? Men förlagsverksamhet är en senare historia – det går
så bra med papper och penna. Men även papper och penna är
en senare historia – jag vet. På grekiska betyder verbet histor
just att veta.
För att befästa en tanke så att den inte löses upp i
tidens töcken så krävs det dels ett skriftspråk men
också en lämplig skrivteknik och en hållbart mottagligt material.
Rista är en teknik som funkar på trä och sten. Ett bra träslag
att rista i är bok. När man ristar i trä är det enklast
att rista raka streck. Stavar. Därav bok, bokstäver och rättstavning.
Codex, som är det latinska ordet för bok, betyder ursprungligen
stam, som i trädstam. All skrivkonst bygger på tekniska innovationer.
Lera, trä, pergament, papper, hårddiskar, minneskretsar.
De stora bokstäverna, versalerna med sina strama former härrör
från stenhuggeriet. De små bokstävlarna (för att citera
Gunnar Ekelöf), gemenerna, är formade av handens bruk av pensel/penna.
Formerna är rundare och avspeglar helt och hållet tekniken. Men
för att handskriften– skulle slå igenom krävdes ett
material som pergament eller papper.
En bok är alltså precis som fotografiet och grammofonskivan ett
sätt att stoppa tiden. En sorts magisk tidsmaskin som gör att vi
kan fara tillbaka till det förgångna. Men vi är döva
och blinda för den etablerade teknikens magiska dimensioner, vi tar tekniken
för given. Men visst är det en fantastisk att vi i dag kan läsa
Gilgamesheposet som är nästan 4000 år gammalt. Men är
det jag som reser bakåt i tiden eller eposet som reser framåt
i tiden?
Det skrivna språket har återigen fått konkurrens av det
talade ordet i radio och teve. Nu för tiden finns det också diktafoner
och talböcker. Via datorn kan talat språk bli text och orden på
skärmen kan få röst genom talsyntes. Tekniken och praktiken
förändras hela tiden.
Boken – eller rättare sagt lagringsmediet – har blivit allt
abstraktare. Vi kan till och med skriva direkt mot en fysisk enhet som vi
inte ens behöver veta var den befinner sig. (– Jag tror att texten
kanske ligger på någon Unix-server i Skåne) Det är
det vi gör när vi t ex skriver en blog som läggs ut på
nätet. (– Du den ligger på en server i Skåne, sa jag.
Men den är nere nu, du kan inte komma åt den. Nej den har inte
kraschat!) Skriftspråket har sannerligen gått en lång väg
från att ristas på en trästam ( Sara hjärta Bengt!)
till att förvaras på en hårddisk organiserad som en sträng
av binära tal i någon form av programspråk, t ex html - hyper
text markup language. Språk inbäddat i språk.
The lifebook
Bokens föregångare var bokrullen. På engelska heter bokrulle
scroll. Når vi använder oss av en internetbrowser (bläddrare
på svenska) scrollar vi för att kunna läsa hela dokumentet.
Men för att lösa denna “bokrullning” har “fönstret”
försetts men en sk scroll-list, eller rull-list på svenska. Det
är svårt att hitta på nya ord för nya företeelser,
vi använder hellre analogier för att förklara vad det handlar
om. Apple har valt att kalla en av sina knädatorer (laptop) för
Powerbook. Det finns förresten en riktigt bok med samma namn av Jeanette
Winterson. Fujitsu Siemens vill inte vara sämre de har därför
lanserat en knädator som de kallar “Lifebook”. En sorts digital
livboj? Ordet computar betydde från början en människa som
var anställd för att göra beräkningar. Men de var så
slarviga att man drömde om en maskinen som aldrig räknade fel. Och
snart kan väl ingen längre räkna i huvudet.
Boken och skriften kan ses som memoreringstekniker, men att skriva kan också
innebära ett sätt att tänka, och ett sätt att kommunicera
med sig själv och andra. Men skrivandet kan också ses som en sorts
rubbning. Grafomani innebär att man har en tvångsartat behov av
att skriva. Att skriva av sig. Men man kan också lida av scriptofobi,
dvs rädsla att skriva medan andra ser på. Kanske var Strindberg
inte bara galen utan dessutom grafoman. Det ökande bloggandet skulle
kunna ses som ett symptom på att grafomanin sprider sig. Visst låter
det oroande. Men som lärare har jag alltid prisat skrivandet och rekommenderat
mina studenter att skaffa sig en dag/skiss/kladd-bok. Jag har höjt upp
skrivandet som ett verktyg för att tänka bättre; ett sätt
att reflektera över sig själv och världen.
En egen anteckningsbok, en skissbok, en kladdbok är i mångt och
mycket lärobokens motsats, Skolboken skriver dig på näsan
vad som är klokt och rätt att veta. Det är skolans bok. Anteckningsboken
är din bok. Du fyller den med dina tankar, du fångar världen
med den. Du samlar in flisor. flagor, stumpar och flugiga fakta som du sätter
samman och förvandlar till små provisoriska kojbyggen. Små
tankenästen.
I skissboken står ingen lärare framför katedern och förklarar
världen. I skissboken är du din egen lärare. I skissboken är
du elev. Du följer dina tankelinjer tätt i hälarna. Du ritar
ett fönster som du öppnar mot världen. Du ritar en kikare –
åh vad allt kommer nära. Du vänder upp och ner på bilden
- husen hänger nu i himlen! Du vänder på kikaren, nu är
kikaren ett förstoringsglas, bra att ha när man fångar elefanter
med pincett, Ibland behöver man en kikare för att få distans.
Eller, det beror ju på vad man har i kikaren.
Scrapbooking
I Amerika och England talar man om “scrapbooks” – en sorts
klippbok. De har funnits sedan slutet av 1800-talet. På samma sätt
som man sparade gamla stuvbitar för att användas i lapptäcken
samlade man på historier, annonser och artiklar som man klistrade in
i “scrapbooken” ungefär som en redaktör väljer
ut artiklar till en tidning. Var och en sin egen redaktör. Mark Twain,
författaren till Tom Sawyer, uppfann och sålde “ The Mark
Twain patent scrap-book”. Det fiffiga var att bokens sidor redan var
försedda med lim så det vara att sätta dit artikeln eller
vad det nu månde vara. Det lär ha varit Mark Twains mest sålda
bok.
Lichtenberg
Jag finner hela idén med scrapbooking mycket tilltalande och någon
gränsdragning mot anteckningsboken, skissboken eller the “artist
book” behövs ju i stor sätt inte alls. Inspiration till ett
eget skrivande kan man hitta hos Georg Christoph Lichtenberg (1742-1799),
tysk fysiker och författare som förde något han kallade “sudelbücher”
dvs kladdböcker. Alla är genier en gång om året, skriver
Lichtenberg i en av sina kladdböcker, men vilken dag det vet vi inte
så det gäller att hålla i gång skrivandet, och han
tillade någon annanstans att många tio-öressannigar tillsammans
kan bli en stor......... Men det är ändå inte bara antalet
tankar som är avgörande utan det gäller att befria sig från
abc-bokens tankespår:Hur många idéer svävar inte omkring
i mitt huvud, av vilka månget par, om de kunde förenas till ett
sådant, kunde resultera i den största upptäckt! Men de ligger
så långt från varandra som svavlet i Goslar från den
ostindiska salpetern och stoftet i kolmilorna i Eichsfeld som tillsammans
skulle bli krut. Hur länge har inte krutets ingredienser existerat före
krutet! Ett naturligt kungsvatten finns inte. Om vi när vi tänker
överlämnar oss åt förståndets och förnuftets
naturliga kopplingar så klibbar begreppen ofta så fast vid andra
att de inte kan förena sig med dem som de egentligen passar ihop med.
Om det bara funnes något här som upplösning i kemien, där
de enskilda delarna lätt simmar spridda och därför kan ta vilken
riktning som helst. Då detta emellertid inte går för sig
i detta sammanhang måste man avsiktligt sammanfora idéerna. Man
måste experimentera med dem.
Alla de som har en powerbook eller lifebook kan man konstatera att man faktiskt bär omkring sin egen digitala “anteckning/skiss/kladd/konstnärs-bok”. På hårdisken kan ligga åratals av skrivande och tecknande. Dessutom så kan “boken” kopplas ihop med internet – så du bär också med dig dina bankaffärer, “gemensamma” kalendrar. din korrespondans mm. Du kan dessutom lyssna på musik och se film och tv. Själv kan du komponera och spela musik, “måla” en en tavla eller klippa ihop din semesterfilm. I din bärbara burk har du tillgång till allt och lite till. Man kan tom använda datorn för att göra böcker! Själv är jag i hög grad sammanvuxen med min knädator, Så varför inte lämna pappersboken därhän?
Digitala böcker vs analoga
Det finns digitala böcker att låna på biblioteket och även
digitala “läsplattor”, men pga av de inbyggda copyrightskyddet
kan man inte kopiera delar av texten och t ex föra över den till
sin dator. Boken som envägskommunikatör har paradoxalt nog i den
digitala klippandet och klistrandets tid blivit än mer befäst. Inte
ens marginalen går att komma åt. En vanlig bok däremot kan
man stoppa in i kopiatorn, man kan scanna in texten och omvandla den till
redigerbar text. Man kan lägga till egna kommentarer i marginalerna och
man kan stryka under. Man är fri att göra vad man vill med boken.
Dina kommenter och understrykningar fungerar också som stöd för
minnet och det är inte minst spännande att se vad man fann intressant
för 10 eller 20 år sen. En del tycker att det är att skända
den “heliga boken” när man sätter sina egna spår
på boksidan. Det finns ingen helig bok, inte ens bibeln eller koranen.
Inte heller någon helig författare att vörda – nej ta
boksidan i besittning, gör den till din intelektuella och konstnärliga
domän.
