Vecka 49 [Vad skulle Nietzsche ha sagt?)


John Cage sa: Jag har inget att säga och jag säger det.


Bob Dylan sa: I've got nothing to say, I am just sitting here watching the river flow


Jag sa: Jag har något att säga. Jag säger då det.


Men vad? Och varför? Och till vem?

En bekännelse: Jag skriver mina bloggar för att locka folk att besöka min hemsida. Jag är ju främst bildkonstnär! En rent instrumentel sysselsättning alltså. Skrivande enbart som medel och inte som ett mål i sig. Nu tror jag inte att min strategi har varit speciellt framgångsrik och då borde jag väl i allsin dar (för att citera Madicken, tror jag) lägga ner min bloggverksamhet, eller som en journalistbekant sa; du borde åtminstone se till att du får betalt.

 

Men vänta – det där är verkligen inte hela sanningen. Jag har i många hållit mig med en anteckningsbok. I den är skrivandet oftast ett mål i sig – jag skriver för att det är kul att skriva, för att jag i mina bästa stunder, i för-fattandets stund inte har en aning om vad som kommer att bli satt på pränt. Jag har alltid betraktat anteckningsboken som en plats för motstånd, en frizon för "ett annat" tänkande. Författaren Joan Didion skriver i en essä att: de som för anteckningar i skrivböcker är av en helt egen sort, ensamma och motspänstiga arrangerar de saker och ting i en ny ordning...."


Så jag fortsätter att skriva min blogg av samma skäl som jag klottrar och kladdar i min anteckningsbok: det är ett mål sig. Så till syvende och sidst så skriver jag för mig själv. Och finner andra nöje i mina texter och mina illustrationer så är ju det extra trevligt. Och läsaren får gärna höra av sig!!!


Men sen är ju frågan hur man skriver. En vän i Zürich skrev; Blogg-formen är nu inte min likör. Det är för poänglöst pratigt och oredigerat för min smak. Dina är i alla fall bättre än Linda Skugges. Särskilt bilderna./.../Pratigheten gäller blogg-formen som sådan, inte i synnerhet dina. I dem finns förvisso en eller annan tanke att vaska fram. Men betänk nu att jag sysslar med Nietzsche härnere. Just nu med hans aforismer i vilka tankarna framträder uthuggna, avfasade, skarpslipade.


Det var ord och inte visor! Men jag är å andra sidan inte intresserad av att bli jämförd med Nietzsche. Jag är ju verkligen inte alls galen och min mustasch är mer av det modesta slaget, om än aningens illa skött. (Plats för skratt!?) Men vad Nietzsche skulle ha sagt om mina bloggar – det vill jag nog helst inte få reda på, men jag kan inte låta bli förmedla ett litet trevligt Nietzsche-citat som avrundning!


Ta på allvar. – Intellektet är hos de allra flesta en tungrodd, dyster och knarrande maskin som är besvärlig att få i gång: de kallar det att “ta saken på allvar” när de arbetar med denna maskin och vill åstadkomma goda tankar – åh, vad detta goda tänkande måste vara besvärligt för dem! Den älskliga människobesten tycks förlora sitt goda humör varje gång den tänker goda tankar; den blir “allvarlig”! Och “där det finns skratt och glädje, där är det något fel på tänkandet” så lyder denna allvarliga bests förutfattade mening mot all “glad vetenskap”. – Nåväl! Låt oss visa att det är en förutfattad mening! Friedrich Nietzsche Den glada vetenskapen sid 214


Ett äldre par var ute och gick i söndagens regnslask. Kvinnan tog sig fram med hjälp av en rullator över knagglig isbelagd trottoar. Mannen tycker att kvinnan ska ta en annan mindre riskabel väg. Kvinnan utropar irriterat: Bertil, om jag inte får bestämma vart jag går så kan du gå hem istället. Just så: passar inte galoscherna: Gå till ennan text! Nästa vecka ska jag försöka förklara och försvara min "pratiga" och "poänglösa" sätt att skriva på. Det ska bli kul!

 

Har du synpunkter hör av dig.

 

Författaren utan mustasch
Vännen i Zürich
Nietzsche fångad i nätet