Vecka 5 [Om Edvard Derkert och Dick Bengtsson]

 


Jag vet inte mycket om Dick Bengtsson och hans konstnärskap. Men jag har sett en hel del av hans bilder. En del har jag gillat, men många gånger har jag känt mig frågande för hans konst. Rent av irriterad. Denna kluvenhet har förstärkts efter det att jag besökt den stora Dick Bengtsson utställningen på moderna Museet. Jag är fortfarande irriterad, men kanske i ännu högre grad fascinerad. Men min irritation har också fördjupats till ett sorts äckel, många bilder gör mig beklämd. Jag upplevde dem som inkrökta, på något sätt osunda, rent av patologiska och det på ett sätt som jag inte alls känner inför t ex Car Fredriks Hills sjukdomsbilder. Jag får en krypande känsla av att bildskapandet i sig inte bjudit Dick Bengtsson något nöje. I hans hans antiestetik och hermetiskt slutna bildvärld kan jag erfara ett högmod och ett trots som jag inte vet vad jag ska ta mig till med. Heroiskt men också sorgligt och solkigt. På något sätt.


Jag har efter det att jag påbörjat denna text läst en del recensioner, och snabbläst SAK:s bok om Dick Bengtsson och funnit att att denna min klyvnad för Dick Bengtssons konst inte är unik för mig även om ingen annan använt ord som äckel och patologisk. I boken framhålls att Dick Bengtson bildskapanden i högsta grad var konceptuellt. Bilderna uppstod inte i målandets process utan bilden fanns redan klar och fixerad och målandet var Dick Bengtsson helt enkelt bara något nödvändigt, en transportsträcka för att idén, konceptet skulle kunna realiseras. Målandet som trist praktik!? Taffligt måleri som mål och medel? Jag rodnar lite, för ärligt talat allt är detta mest spekulation då Dick Bengtsson var mycket tillbakadragen och obenägen att tala om sitt konstnärskap. Men kanske är jag förd bakom ljuset, för visst kan man även vara virtuos i falskt spel.


I boken får jag också veta att han inte heller alltid, som man säger nu för tiden, mådde så bra och han drack, att han periodvis levde väldigt isolerad (självvalt?) och att han i alla fall vid ett tillfälle var intagen för psykiatrisk vård.


Och nu skulle jag ju kunna utbrista – vad det inte det jag kände på mig. Men det tar emot då jag är djupt skeptisk till att baka in konstnärens sk själsliv i betraktandet, i tolkandet av bilden. Men det är svårt att låta bli i detta fall då bilderna som någon kritiker skrev, skriker efter analys, och då jag i mötet med bilderna själv berördes på så många olika plan. Men min reaktion säger kanske mer om mig än om hans konst. Antagligen känner jag igen något obehagligt i mig själv. Hu!

Bilden ovan är en variation på Dick Bengtsson variation av Cranachs "Venus och Cupido" som jag numera har uppsatt i affischform köket och som jag förstås inte kan tycka helhjärtat om! Bilderna i marginalen är några gamla bilder jag plockat fram som jag tycker har lite Dick-stuk.

Men när jag såg Bengtsson utställning på Moderna museet upptäckte jag något spännande som jag tidigare inte lagt märke till – och det här kan verka egocentriskt – att Dick Bengtssons och min eget bildskapande uppvisar många slående likheter. Och när jag hörde en recension av på radions kulturnytt så tänkte jag att beskrivningen av Dick Bengtssons verk ju faktiskt ganska väl beskriver mitt eget konstnärskap och mitt eget förhållande till konsten och konstvärlden. Men ju mer jag läser om Bengtsson förstår jag att likheterna kanske är rätt ytliga. Och nu är jag nästan redo att kasta in handduken – jag är redan redo att distansera mig från hans konst. Av det intryck jag har fått så verkar vi ha varit väldigt olika och jag kanske inte vill kännas av det negativa i hans bilder. Vad vet jag?


Dick Bengtsson konst är fortfarande provocerande, ingen går fri - som en kritiker uttryckte saken, men nu har Bengtson blivit stor och kanoniserats så de kritiska rösterna har väl i stort sett försvunnit och kvar finns bara hyllningskören.


Och jag som speglar mig i hans konst (jag ska bespara er mina komparativa studier), som kracklerar inför hans bildskapande, som anvundas honom hans ställning som "stor" konstnär står här och kan inget annat. Men för att bearbeta denna sprickbildning har jag av rent terapeutiska skäl satt ihop ett montage av röster om Dick Bengtsson. Bland bidragsgivarna finns Mårten Castenfors, Ingela Lind, Susanne Slöör, Cecilia Widenhelm, Lars O Ericsson, Niels Herbert, Mamma Andersson, Ulrika Stahre mfl. Men textcollaget handlar, av kompensatoriska skäl nu om en viss Ed "Dick" Derkerts konst. Texten förekommer i två versioner. Den första är nästan normal, och den andra något mindre normal.

 

Ed "Dick" Derkert – en dröm?
Ed "Dick" Derkert, outsidern, autodidakten, en konstnär på allas läppar, kult i en manlig insiderkrets kämpar mot modernismen och sin konstnärsroll. Men hans konst är lätt att ta till sig och vidgar sinnena hos mottagarna.


Ed "Dick" Derkerts verk fängslar och gäckar. Han är något av motsättningarnas konstnär och lämnar sällan någon oberörd. Ingen tycks gå fri. Ett gäckande konstnärskap som omöjligt låter sig inringas. Men en ogripbarhet som uppnås så till synes utan ansträngning, Han sveper minnet av det förflutna. Ändå blev resultatet mycket säreget. Att försöka beskriva Ed "Dick" Derkerts bildvärld är som att ge sig ut i intet. Ed "Dick" Derkert är på väg att bli "stor" och man bara skriker efter analys.


Derkert är autodidakt och outsider; Allt han gjorde är inlånat, så kallad citatkonst. Han kopierade bilder ur tidningar, böcker och ur Svensk Uppslagsbok, ofta blev reultatet ganska platt som om figurerna vore urklippta i papp. Fel, som ändå blev rätt. Perspektiv, volym, färg – allt har han behandlat på sitt eget sätt.; En humor som pekar vidare. Det handlar inte bara om teknik, inte bara om motiven, de många sammanställningarna, citaten; rena collage av bildfragment från uppslagsböcker, serier; utan ett sätt att leva på denna planet. Det var inte teorier han sökte; där fejk och dubbelkodning varit nyckelord. Här pågår en kamp om tolkningsföreträde.


Men visst måste Ed "Dick" Derkert vara en dröm för ungdomen, som ser att om jag plockar lite här och där så blir det något nytt. Eller för att låna en text från en av hans bilder; Varken det ena eller det andra. Fältet är ganska fritt för tolkning.

 


På allas läppar
Ed "Dick" Derkert – lite här och där på allas läppar. Ingen tycks gå fri. Han kopierade varken det ena eller det andra. Fel, som ändå blev rätt. Man bara skriker: här pågår en kult. Fältet är ganska platt. Och gåtfullt. Teorier utklippta i papp pekar vidare. Man skriker mot modernismen. Analys! Analys! Analys! Gäckande fält, stort, gåtfullt, ett fält av papp. Ett manligt platt fel som ändå blev rätt, kult, och lätt att ta till sig. Konst är ogripbar humor.Konstnären kämpar med dubbelfejkning. Mottagarna fängslas. Sinnen vidgas. Minnet sveper. Fältet går vidare.

Gå vidare? – ingen tycks gå fri. Ingen lämnas att leva vidare på denna planet.

Här pågår en dröm lite här och där; att bli "stor" på denna planet, att vidgas "Kult på sitt eget sätt". = citatkonst

Han kopierade denna planet ur svensk uppslagsbok och allt har han behandlat. Varken det ena eller det andra: större delen av livet: ALLT.

Edvard Derkert plockar på sitt eget sätt här och där, det ena och det andra, något nytt, rena collage, uppslagsböcker, serier, citat och det fritt för tolkning. Rätt eller fel! Rätt och fel! Som blir fel och rätt. Varken det ena eller det andra.

En manlig citatkonst sveper minnet framåt mot ett stort platt fält fritt från Dick. Allt tycks bli Dick fritt från Dick. (som att ge sig ut i intet) Dicks läppar urklippta i papp vidgas: Dick är ett stort ogripbart fält. Mycket säreget. Derkert (rätt eller fel) inringas av ett gåtfullt fejkat intet. Bengtsson vidgar på sitt eget sätt motsättningarna.

Dubbelkodning och fejk fängslar en manlig krets. Minnet sveper lite här och där. (Utan anträngning) Resultatet är fritt att ta till sig. Motsättningarna går vidare.

 

Har du synpunkter hör av dig.

 

the willingness to supress all evidence. e.derkert
Die braune . e.derkert
Kyssen + skor e.derkert
Svastika girl e.derkert
Narvosität e.derkert