Vecka 7 [om heligt och oheligt]
I förra veckan så skrev jag att det enda som vi hade kvar av helighet
i Sverige är yttrandefriheten. Det var förstås menat som en
provokation – som vanligt rätt mesig och det var heller ingen som
blev arg. Men en del av oss försvarar yttrandefriheten som vore den helig,
men vad har vi att säga: mest strunt.
Ordet helig är intimt kopplat till religionens sfär. I ett sekulariserats
samhälle känns ordet en aning främmande. Jag frågade
min fru om ordet, och hon sa: kan du inte använda ordet viktigt
i stället. Så svenskt! Men kanske är det ändå
så att den heliga anden ständigt hovrar även över detta
gudsförgätna land, bara det att jag inte lagt märke till den.
För många är avsaknaden av helighet och andlighet besvärande
– man söker sig till mysko samfund och kristall, färg och
lövterapi. Även jag, som säkert kan framstå som rätt
cynisk, kan längta efter ett berg att bestiga och där få mottaga
sanningen och ingenting annat än sanningen
Denna absoluta och eviga sanning skulle av mig upphöjas till helig lag. Ja min Gud då skulle jag inte längre vela och svamla om kontext eller subjekt eller postmodernism. Jag skulle rent av gå i döden för denna heliga lag. Framför allt jag skulle inte tveka en sekund att ta kål på de vanvärdiga och hädiska. Vad skönt det vore att vara rättfärdig.
Men ändå känns det som jag missat något när jag
ser människor vars tro och övertygelse övertrumfar den biologiska
självbevarelsedriften och gladeligen går i döden för
en "god" sak. Jag känner mig enkel, materialistisk,
feg och svensk. (se t ex Sveriges roll under andra världskriget
t ex) Om jag vore läkare skulle jag bli en "läkare utan gränser".
Men nu är jag bara konstnär. (?!!) Som samtida konstnär är
jag antagligen gränsöverskridande – men det räknas väl
inte i sammanhanget!
Men man skulle man inte kunna säga att vår kungliga svenska bekvämlighet
är helig. Men det känns å andra sidan lite futtigt. Vi skulle
även kunna säga att även våra medmänniskas rätt
till bekvämlighet är helig – men eftersom de andras välbefinnande
ofta står i strid mot mitt eget välbefinnande så blir det
mer fråga om en inre ideologisk förhandlingslösning än
något annat. Och man kan förstås inte förhandla
om något som är heligt. Heligheten
måste stå över egoism och snäva särintresse. Det
är kort sagt svårt att leva heligt. Det lättare att
vara skenhelig än helig. Det är som med
moralen – den blir lättare att leva upp till om den dubbleras.
Antagligen är enfalden det heligaste vi kan leva upp till – den
är å andra sidan både global och tidlös. Yttrandet Sancta
simpliticas, heliga enfald har tillskrivits den böhmske reformatorn
Johan Huss (1371 -1415) . Hans läror ansågs på Huss tid kätterska
och han dömdes till döden. När Johan Huss stod på bålet
och en gammal gumma kastade ett knippe ris på bålet skall han
ha yttrat: O heliga enfald!
Men livet då? Är inte livet heligt? Och döden? Och konsten?
Min fru sa att antingen är allt heligt eller så är inget heligt?
Men nu blev det för svårt för en konstnär med en mycket
liten hjärna. Och dessutom har jag fått huvudvärk av allt
löst prat om helighet. Dags för den heliga kaffepausen.
(A swedish everyday ritual)
Hörde just på ekot att i Pakistan har minst 22 människor dödats
och 50 skadats vid ett attentat mot en religiös procession. Vore det
inte bättre med en riktig svensk förhandlingslösning?
Bildtext:
från ekot 9/2: Shiamuslimer i Kerbala i Irak skär
sig blodiga i
sympati med Muhammeds dotterson Hussein
Här hade jag tänkt fortsätta med att orera om konsten och dess
eventuella helighet och nytta. Men jag tappar så att säga all lust.
Jag återkommer om en vecka - hoppas världen lugnat ner sig en aning!
Två dagar senare:
Trots allt går livet vidare. Detta har har hänt sedan torsdagen: "Let's dance" - bråket går vidare enligt dess egen skruvade medialogik. Ärkesbiskopen Hammar har propagerat för mer helighet. (DN 10/2) Inte direkt överaskande. Göran Rosenberg har förkunnat att lite självvcensur är bra, inte bara för ungängeslivet utan även för yttrandefriheten. (DN 11/2) Jag kommer osökt att tänka på Alf Heriksson sentens att ursinnig uppriktighet utesluter urbant umgänge.
Jag drar mig också till minnes att Göran R. någon gång påpekat att dubbelmoral är bättre än ingen moral alls. För övrigt kan jag berätta att bilden med mannen med vässade tänder var tänkt som en illustration till en text av Göran R – men den censurerade, nej jag menar förstås refuserades. Vidare har Sverige Demokraterna i yttrandefrihetens namn publicerat eller tänkt sig publicera nya (nid)bilder på profeten och kort därefter har deras hemsida plockats ner. Kanske även det i yttrandefrihetens namn.
