Vecka 8 [ Frid i vår tid]
Alla vill vi ha lite lugn och ro. Lite sinnesfrid. Det kan man få på
olika sätt. Laila Freivals var ovanligt försigkommen härom
veckan när det gällde att mildra vreden mot eventuella
publiceringar av eventuellt kränkande Muhammed-teckningar.
Redan innan någon bild publicerats passade hon på ett be om ursäkt.
Ibland är du minsann rask, Freivalds.
Jag vill inte vara sämre och jag ber således alla läsare på
förhand om ursäkt om någon skulle känna sig kränkt,
eller så! Alltså ett uppriktigt beklagande – vad det nu
kan vara värt – av den själsliga plåga jag utsätter
mina medmänniskor för. Jag vill också deklarera att jag kommer
att ta ansvar för var enda stavelse, inte genom att avgå som bloggredaktör
utan genom att ständigt tillrättalägga tidigare uttalanden.
Inge pudlar här, men jag bjuder er gärna vacker tass.
Jag vill också påpeka att kopplingen mellan Chamberlain och Freivalds
var en ren tillfällighet! Men med den (o)information jag hade tillhands
i det ögonblicket jag skrev detta var det min professionella bedömning
att rubriken Frid i vår tid inte alls hade något med Chamblerlains
tal 1938 att göra ...Jag menar ska man behöva känna
till sånt!
Veckans blogg handlar om trosfrid och kränkningar. Vad får man
kränka offentligt? Gud? Den personliga integriteten? Kungahuset? Yttrandefriheten?
Min tro? Konsten? Det här kan bli en evinnerlig katalog –så
varför inte se vad vår käre Jesus har att säga. Bibeln
är en sådan trevlig bok att bläddra i. Kanske inte så
väl sammanhållen – jag menar det är ju en antologi och
dess författare är väldigt olika sinsemellan. Bibeln är
ju en helig bok och precis som Koranen inte vilken "coffetable
book" som helst. Nej dessa böcker gör anspråk
på att vara sanna och heliga i större utsträckning än
andra mer värdsliga böcker. Men det är klart Bibeln har ju
sin historia – inte dök den upp som månadens bok fix och
färdig och saktionerad av Gud, eller av ett högre stående
väsen som han/hon/det blir kallad i Doktor Mörkes samlade tystnad
av Heinrich Bölll.
Nej Bibeln har sin egen historia. Det var nu inte meningen att jag skulle
skriva om detta, men för att citera en god vän, allting är
ju så förbannat intressant. Jag kom oförhappandes in på
ämnet då mitt Jesuscitat är hämtat från ett evangelium
som det inte var meningen att jag skulle läsa. I allafall om en viss
sk kyrkofader biskop Ireuanus på slutet av 100 lyckats i sitt uppsåt
att utradera Thomas-evangeliet från jordens yta då den ansågs
kättersk. Och säkert gjorde den nitälskande kyrkan sitt bästa.
Men efter många århundraden inträffade ett mirakel.1945 hittade
hittades ett exemplar avThomas-evangeliet av några egyptiska bönder.
Ni kan läsa mer om detta nygamla evengelium i en artikel i corren.se
där man även tillhandalhåller bra litteraturtips i ämnet.
Men vad sa nu Jesus?
Strof 44 Thomas-evangeliet:
Den som hädar Fadern skall få förlåtelse. Och den som
hädar Sonen skall få förlåtelse. Men den som hädar
Livets ande skall inte få förlåtelse varken på jorden
eller i himmelen.
Den här Jesus tar alltså inte så allvarligt på hädelse
av Gud eller av Sonen. Det är kanske inte direkt rekomendabelt, men inte
avgörande. Det som inte för vanhelgas är inte den heliga anden
utan Livets ande, livet självt. Nu skulle någon förståsigpåare
förstås kunna hävda att jag läser bibeln som Fan själv.
Då vill jag bara invända att dels ingår denna text inte den
officiella bibeln (ha!) och dels var ju snarast Ireunaus (och inte jag) som
agerade med djävulens samförstånd när han tog fram den
stora censurkniven och skar bort en bit "helig" text ur den "heliga
boken". Jag har inget emot religioner och gudsuppfattningar bara
människan inte lägger sig i.
Problemet med religioner är sällan Guden eller profeten utan uttolkarna.
samfundsbyggarna. De som är beredda att häda livets ande för
att utbreda den rätta läran. De rättrådiga, de självrättfärdiga.
De som hävdar att de har Gud på sin sida.
Här finns ett problem som formligen skriker på en lösning.
Problemet är tvångsomvändarna. Kom med så får
du komma till himmeln, paradiset, det eviga livet etc – annars kan du
dö din hedniske hund. Religionen blir snabbt (om den inte var det från
allra första början) också en politisk faktor där viljan
till makt smälter samman med religionen. Så fräls
oss ifrån påvar, biskopar. imamer, kyrkor och samfund!
Men lösningen då!?
1. Att vi alla bekänner oss till en och samma Gud. Problemet är
vilken vi ska välja.
2. Att vi inga gudar har. Kan bli lite andefattigt
3. Att vi alla har varsin personlig gud. Var en sin egen kyrka eller religion.
Men inga religionskrig är möjliga,
4. Att vi upphöjer oss själv till gudar. Jorden är vårt
himmelrike. Vi smågnabbas på parnassen, men har det på det
hela rätt bra i gudshemmet.
4. Att de stora religionerna går samman och utropar att alla gudar är
lika goda och gudalika. En bra Gud är Gud som säger att jag är
så god som en annan Gud.
Nästa vecka återkommer jag med flera lösningar på omöjliga
problem. Jag uppfinner en metod för att förena känsla med intellekt.
Som ni märkt blev det inte så mycket om trosfrid som ju är
på tapeten att införas för de religiösas känsliga
sinnen. Frågan är bara vem det är som bestämmer.
Släpp inte ut censurdjävulen så att prästfolk som Ireanus
får bestämma vad som är kätterskt eller ej, vad som är
kränkande eller ej, vad som är tro och vad som är otro. Amen!
– Nu fick
du en krona!
– Vad menas med det? sa Alice. Humpty Dumpty log överlägset.
– Det kunde jag väl tro att du inte visste. Jag menar att du fick
så du teg.
– Men att "få en krona" betyder väl inte att få
så man tiger, invände Alice.
– När jag använder ett ord, sa Humpty Dumpty föraktfullt,
så betyder det just vad jag vill att det ska betyda – varken mer
eller mindre.
– Men frågan är, sa Alice, om du verkligen kan få orden
att betyda olika saker.
– Frågan är, sa Humpty Dumpty, vem det är som bestämmer,
det är det det beror på.'
Lewis Carrol Bakom spegeln sid 171
