Alla talar om konsten – men ingen gör något!

Det är enklare att skriva 10.000 manifest än att skriva en enda verkligt bra bok! Paul Acker 1909

Ännu ett manifest! Ska det vara nödvändigt? Är det inte bara frågan om en avantgardism som slagit bakut. Nostalgiskt bakåtsträveri? Eller driver Derkert med oss! Det är svårt att veta om man ska hålla sig för skratt eller gråt. Kanske är det helt enkelt den gamla valsen “Se på mig” han vevar. Hur som helst vill du läsa ännu ett manifest, läs här:

 

Att i konsten sträva efter att vara samtida är verkligen idiotiskt. Vi lever ju ändå en halv sekund för sent. Den flåsande samtidskonsten hinner helt enkelt aldrig i kapp. Bemöda dig inte att komma i tid eller att ligga rätt. Ett allt för stort intresse för det sista skriket bäddar bara för sömnlöshet. Bästa före datumet ligger allt närmare i tiden. När projektbeskrivningen väl är klar är projektidén redan passé.

 

Samtiden är en chimär. Nuet förflyktigas innan vi hinner säga citronläsk. Det samtida blir sentida. Kanske är det redan för sent. Samtidskonsten blir en sorts esprit d’ escalier. “Det här borde jag gjort för en halv vecka eller för en halv sekund sedan.” Men kulten av det senaste är dock inget nytt koncept. Och det är konstigt nog inte samtidskonsten heller. Konsten lösgjorde sig från dåtiden omkring 1900, och blev samtida, samtidskonst, men naturligtvis först i efterhand. Samtiden görs sig alltid bäst i backspegeln. Det är vår käpphäst!

Konsten bör antingen vara ur tiden eller helt otidsenlig. Samtidskonst är precis som utrycket nutida musik en förolämpning. Gammal musik är alltid ny – i barnets öron. Det hänger på att öronen förnyas. Vi älskar allt gammalt för nyhetens skull. Modern konst från 1359 blir aldrig för ung. Eller för gammal. Inte som vi ser det i alla fall. I samtidskonsten finns det ingen tid för det förgångna. Otidskonsten (OK) däremot sträcker sig ända fram till bak och undflyr på så sätt samtidens tyranni.*

När jazzmusikern Charlie Mingus föreslog Duke Ellington att det skulle göra något riktigt modernt ihop svarade Ellington: Charles, ska vi gå så långt tillbaka i tiden?

OK är för fasta värden. Vi förordar en fast växelkurs, fastlagda gränser och en god hygien. Vi är för allt fast även om det förflyktigas; eller kanske just därför. Hur som helst vill vi införa en konstens guldmyntfot. Ett fast och mätbart värde.

Ok är mot konstrelativismen: allt kan inte, och bör inte, bli konst. Men om ett bruksföremål kan förvandlas till konst kan även konsten omvandlas till ett bruksföremål. Tron kan försätta berg – tvivlet kan flytta tillbaka dem igen. OK är för ett imploderande konstbegrepp. Detta manifest får t ex på inga villkor utpekas som samtidskonst. OK är emot det konstlösa samhället där allt och inget är konst. Där termodynamikens andra lag nått den punkt där alla skillnader harmoniserats till en och samma temperatur.

 

Förr försökte konsten vara före sin tid – men den har nu dragit ner på anspråken och nöjer sig med att vara samtida. Som om det skulle vara lättare. Nej det enda raka är att vara otida . Ta den tid du behöver och bli din egen. Otiden varar längst. Innan otidskonsten fanns, fanns konsten. Innan konsten fanns, fanns konsten. Innan dess fanns begäret. En dunkel aning – ett ordlöst sug i mellangärdet. Det började i magen.

Man säger att Emanuel Kant uppfann konsten (med stort K). Men vem uppfann Emanuel Kant. När blev Kant Kant? Före eller efter? Att benämna är inte att uppfinna – det är likgiltigt för konsten (och därmed otidskonsten) om den heter bebe, sisi eller ollollo – det är ändå sak samma,

 

När blev i själva verket konst? Konsten föddes i det ögonblick urtidsmänniskan såg sig själv i spegeln. Då hon för första gången uppfattade sig själv skild från resten, (jag är en annan) och hon sade: (fastän hon knappt hade orden för tanken) “från och med nu är jag en konstnär”, och i och med denna tanke blev konstnären till, och efter ännu en tid även otidskonsten.
En otidskonstnär gör vad som faller honom in. Barnet är den första otidskonstnären. Barnet ser allt som en nyhet, det är ständigt berusat. Infallet kommer alltid före utfallet – tanken före eftertanken. Leken före arbetet. Otidskonstnären litar på slumpen som en oberäknelig men pålitlig lekkamrat. Otidskonstnären är inte rädd för mörkret – innerst inne dyker det alltid upp en mening.

 

 

OK är både för och emot Marcel Duchamp. Av princip och av ohejdad vana. För för att han tillhör dåtiden, mot för att han satte tänkandet över seendet. Som vi ser det är seendet ett sätt att tänka.

OK har ingen teori. Vi har nog med konceptuella diskurser och postmodern tomhet: “Konstverk kan uppstå ur teori, ha den som en slags poetisk katalysator, den kan alstra teori, de kan själva vara teori.” “Hur går det”, sade en blind till en lam. “Som ni ser”, svarade den lame. I samtidskonsten finns det finns inget så praktiskt som en teori!

 

OK är för dåtiden och framtiden – men mot samtiden. (enligt formeln: x + y - z = xy2 = otid) x= dåtid, y= framtid z= nutid. Marmelad i går, marmelad i morgon, men aldrig marmelad idag. OK är för sötma men emot emot socker. Helt i linje med denna övertygelse vill OK minska på sockerkonsumtionen genom att salta konsten.

Utkast till ett valmanifest:
Vi tror helt och hållet, helt och fast och utan reson på otidskonsten. Vi har inget val. Idag har alltid en sådan fadd smak. Dagens mat är undermålig eller rent av skadlig för hälsan, ta t ex samtidsgrönsakerna som bjuds ut på marknaden, de smakar allt mindre.Och, sist men inte minst samtidskonsten är precis lika smaklös den. Dålig jord, dålig uppfostran, dåliga produktionsförhållanden och dålig ideologi undergräver gemene mans smakupplevelser. OK står för förändring – till det gamla. OK går framåt bakåt. Vi är progressiva reaktionärer. Vi är en garant för fylligare smakupplevelser i konsten likväl som i maten. “Rösta på otidskonsten – Du har inget val!” (Vem i helskotta kom på denna slogan?)

 

OK är lika mycket för skämtet som för allvaret. Det finns inget som man inte kan, eller bör ta på allvar. OK är kannibalistisk till sin natur. Konsten måste äta sig själv. Konsten måste kalasa på sin egen lekamen, tugga för tugga, tand för tand – bli artofagisk.* Låt buken och hjärnan åter komma i samspråk; en fest för hjärnan likväl som för magen.

OK är för ett kritiskt återbruk. Munnen spottar ut ben, brosk och floskler, tarmen töms på avförda teorier. Nedbrytningsprocessen sköts av hela kroppen från magmunnen ända upp till det yttre verbala organet. Orden föds i munnen, konsten föds i kroppen. De som enbart förser sig med frystorkade traktat blir allt blekare om nosen och torrare i själen. OK är helt och hållet för själen. Kroppen är självskriven! Skratta gärna – OK är för skrattet – det är munnens heliga plikt. Tom djuren skrattar – åt oss. Humorn är vegetarianernas antropofagi.

 

OK är för stölden. Stealing is believing. Alla är inte konstnärer, men konsten tillhör alla. Låt den inte försmäkta i torrlagda museer, låt den inte dö inför våra oseende turistblickar, utan hellre: stjäl den, ät upp den; inkorporera den i ditt liv. Ta med den bit för bit, eller i ett enda glupsk tugga.

OK är för det manifesta. Det handgripliga. Det konkreta. Begrepp att handskas med, som låter sig manipuleras. Ord som smuts och lervälling. Ord som kliar och fastnar i kläderna som kardborrar. Ord som handgemäng och fingertoppskänsla. En sten genom fönsterrutan, eller en fet puss. Begrepp lika fängslande som handklovar.

 

OK tror på den fria viljan och konstens autonomi, men mest av allt tror vi på en bra pension. Men vad hjälper det!

 

OK är för oron i själen, duende, upproret, äventyret, revanschlustan, konfliktens öppna öga, klådan och det oläkta såret. Vi är romantiker ända in i fysiken.

OK är för kreativiteten; kreativ ångest, kreativa kirurgi, kreativa standariseringsmän, kreativa kreationister. Gud var kreativ i sex dagar, sen tog han semester. Därför är OK emot Gud. Att vara otidskonstnär är ett heltidsarbete som pågår även efter arbetstid. I tid och otid.

OK är för det skapande geniet. Vi är alla genier, dadaister, patafysiker och otidkonstnärer, vare sig vi vill det eller ej. Innerst inne eller om ni så vill, ytterst ute. Ingen kan undfly sitt öde.

Inspiration: 49 %.
Imitation 41 %
Teorier: 0,7. %
Arbete: 110 %
Summa: (Geni) 200,7 %

Av rent fysiska, moraliska och matematiska skäl går otiden aldrig jämt upp med samtiden. Glädjen är den enda matematiska beviset.

OK är för verkligheten, den inre och den yttre, den främre och den bakre, Verkligheten är bäst på bio. Den ter sig aldrig så vacker, hård eller osminkad som i konsten. Men verkligheten måste kompletteras med overkligheten. Verkligheten har sina förtjänster men inskränker på det mest påtagliga sätt vårt handlingsutrymme. När en annan uppfattar sig som Jesus från Gröndal blir han snart ett fall för psykiatrin och satt i förvar. Verkligheten talar sitt tydliga språk. Endast konsten och drömmen kan ge utrymme för ännu en Jesus; i OK är alla Jesusar välkomna!

 

OK är för fantasin – men också mot fantasin då den fördelningspolitiskt sett är förkastlig. Alla drömmer om det fantastiska, men få har det fantastiskt.

OK är till för människan:l’ art intemporain pour l’ homme. Men människan är också till för otidskonsten: l¨homme pour l’ art intemporain. Människans förhållande till konsten måste vara reciprokt och man gör klokt i att behandla konsten som man själv vill bli behandlad. Är man inte på sin vakt slår konsten tillbaka. Guldet omvandlas till träck i en omvänd alkemisk process. “En gång rullade folk i grädde och gyttja. Det blev mest skit av alltihop” sa Marcel Duchamp när jan bevittnat en konst happening.

OK hyllar begränsningen. Konstnären måste upptäcka sina begränsningar för att kunna utveckla dem till sin fördel. Ett staket kan göra en god granne. Gräns och genreöverskridandet är satt i system och är sedan länge en ren konvention och närmast en kliché. Bildkonsten annekterar alla andra konstarter, film, teater, litteratur, dans, mode, musik. dans, journalistik. Konst bliv vid din läst, vill man ropa. Odla dina begränsningar. Håll dig på din sida staketet. Håll på dig.

OK är ett utryck för människans vilja till skönhet och att göra existensen begriplig, och rent av uthärdlig. OK är en gestaltning av dessa strävanden. Existensen är vacker, hemsk, absurd och framför allt för kort – det är konstens drivkraft.
OK är för den förnimbara och närvarande konsten. Den bästa konsten är enligt Marcel Duchamp den som aldrig realiseras. Det som produceras är alltid medelmåttigt.Vi kan alls inte instämma, men medelmåttighet, feghet, falskhet och dumhet måste med alla medel bekämpas. (Applåder och hurrarrop)

OK misstror samtidskonsten, men tror på konstnären. Vi hävdar bestämt att konstnären är den viktigaste parten i konstprocessen. En del menar att konsten först blir till då någon annan än konstnären pekar ut verket som konst; att konsten etableras i mötet med publik och institutioner. Konst som sociologi. Konsten blir alltså till först retroaktivt. I efterhand.
Denna bild av konstens tillblivelseprocess förringar konstnären och är själva grunden för godtyckligheten i konstutpekandet som konstinstutionerna ägnar sig åt. Förr kunde konstnären misslyckas med ett konstverk, kompositionen var kass, etc.... Nu kan han eller hon helt misslyckas med att skapa konst överhuvud taget. Sorry – det blev bara ett verk. Vi menar att det är konstnären i all sin självhärlighet som bestämmer. Konstnärer gör er ej mindre än vad ni är. Släng den gamla skjortan om den känns för trång.

Hellre storhetsvansinne än förminskningsvansinne. Följ dårkonstnärens Wölfis exempel:

Skt Adolf 11, allgebrathör, överst felt-herre och musik direktör, jätte teaterdirektör, allmakts-jätte-ångbåtskapten och dr i konst och vetenskap, direktör i allgebra och geografi-häftsfabrikation och jägargeneral.

 

OK är ett försök att begripliggöra världen. Jag skriver detta för att förstå vad jag menar. OK är en fråga som inte kan besvaras, men vars svar ständigt måste sökas. All konst är existensiell. Konsten är ett sätt att flytta ut tankar och känslor utanför oss själva så att konstnären och andra kan ta del av dem. På distans. Väl avkylda.

OK är för en mimetisk konst. Konst som avbildar verkligheten, ut eller invändigt. Konsten är en illusion som vi villigt underkastar oss. Att ifrågasätta drömmen är att vakna. Men i konsten kan vi, efter läggning och behov, pendla mellan att gå upp i verket, dras in i handlingen, identifiera oss med hjälten och att se verket “som det är”, hur det är uppbyggt, beundra hantverket etc. Om verket är för illusoriskt, för verkligt, kanske vi inte kan ta oss ut ur det – och drömmen, galenskapen, konsten vara livet ut. Blir permanent. Om konsten är en galenskap som även drabbar betraktaren så låt den gå över. Låt för konstens skull den itusågade damen återuppstå!

 

OK är för galenskap i konsten men mot galenskap i livet. Skillnaden mellan konstnären och en dåre är att konstnären inte är galen. Vi är för Hitler, Stalin och Pol Pot i konsten men emot dem i verkligheten. Det är vad jag kallar billiga principer!

OK är för misstaget. Kreativiten välkomnar misstagen. Konsten är att veta vilka man ska behålla. Och hur mycket man kan ta betalt!

OK är emot ironin – men kan inte undvara den då verkligheten i sig är ironisk, full av paradoxer och tvetydigheter. Världen är krokig och den kan inte utryckas rakt, på sak. Någon sa att konsten går upp i rök när man försöker definiera den. Själv studerar vi hellre röken. Ingen rök utan eld. Det är konstens verkan som är intressant.

OK är för måleriet oavsett material och utryck, oavsett om det är uppbyggd av av färg eller form, oavett om det är av plåt eller bomull, fysiskt eller andligt. Nej, förresten det andliga måleriet i Marcel Duchamps anda bör betraktas som skönlitteratur försedd men en bildlig blindtarm som vid behov kan avlägsnas. I själva verket är det den bakomliggande tanken som är verket. Bilden är bara “skenet”, det skenbara och får nöja sig med att fungera som verkets “visuella titel”, illustrationen till den “andliga” tanken. Måleri utan djupare “andlig” eller åtminstone en medveten intellektuell syftning var enligt MD sensuellt och djuriskt. Voff!

 

OK är för djuren och till den kategori inräknar vi även människan och dess kusin konstnären. Också “omänskliga” djur kan vara konstnärer, även om de inte bekänner sig till någon skola eller inriktning. De bekänner sig inte alls, där av deras intergritet. Djuren är de sanna konstnärerna då de nästan enbart tänker i bilder. Otidskonsten är inte mot bokstaven, eller ordet, eller parollen, men de är inte de verkliga betydelsebärarna inom bildkonsten, vilket chockerande nog inte är en självklarhet. I begynnelsen var bilden. orden kommer alltid senare. Beskäftiga och fräcka snor de åt sig äran. Vad vad det jag sa!

OK är för anden – men är emot tanken att anden endast manifesterar sig i ordet. Orden, skriften, den monoteistiska gudens verktyg sticker ständigt upp sitt fula tryne och strävar efter samma monopolställning som sin herre Gud och proklamerar med eftertryck: du skall inte hava några andra uttryck jämte mig.

 

OK är till salu. Det är ett obehagligt faktum som dock ej kan sopas under mattan. Det gäller att ta betalt. Bra betalt!
Otidskonstnären är inget helgon, men heller ingen hycklare. Om vi bara kunde så skulle vi ge bort otidskonstverken (OKV) kostnadsfritt. Eller på krita, eller mot en rent symbolisk summa, eller..... Om vi bara kunde så skulle vi har råd.

OK tror på döden. Döden har ännu inte gjort någon besviken. Leve döden. Vad livet beträffar så grusas ofta de vackraste förhoppningar redan i sin linda. Kort sagt: det blev inte roligare än så här. Tänk om det fanns en livförsäkring som omfattar leda och besvikelser.

Konsten betonar gång på gång livets absurditet och tragik. Roligt är det inte, men väl tragikomiskt. Vi klänger oss trots allt kvar vid livet och eftersom ett gott skratt förlänger eländet skrattar vi. Döden är en allvarlig sak, inte sant? På morgonen ser vi fram emot vår dag väl medveten om att vem som helst, när som helst kan få en blomkruka i huvudet. Det finns ingenting att göra. Vi är med.

OK är för skönheten. Samtiden har gjort skönheten ful och billig och framför allt ytlig. Samtiden räds ytan – något så banalt som en yta finns inte. Ytan är det vi upplever med våra sinnen. Men vad våra sinnen “levererar” är inte gott nog. Vi ser ju bara skuggorna – men inte de rena idéerna i sig. OK är emot Platon. I samtidskonsten måste dess yta kompletteras med ett juste koncept, en tankefigur som legitimerar konstverkets existens. Verket är oviktigt. Det är tanken som räknas. – “Läs utställningskatalogen så fattar du vad jag menar!” OK är för verbalt tänkande likväl som visuellt tänkandet. Vi är på det hela taget ganska intellektuella.

OK är naturligtvis även för fulheten, men mest är vi för fulsnyggheten, (Enligt formeln X x Y= XY2 = fulsnygghet) Ok är till sitt inre kärna inget annat än nygammal. Förutom praktiska synteser är OK för överdrifter som t ex “kortkort” eller “dumdum”. Vi är däremot mot den svarta kvadraten på svart kvadratisk botten. Det finns ju gränser.....och därför är OK för gränser.

OK är för ramen. Konsten måste hållas på plats. Om samtidskonsten ohämmat får tillfälle att breda ut sig försvinner snart distinktionen mellan konst och samhälle, mellan konst och liv. Konstnärer för gränser förenen eder. När politik är inte längre är det möjligas konst utan helt enkelt samstidskonst är det för sent. 1918 bildade den italienska futuristen Marinettei ett parti; Partito Politico Futurista men det gick så dåligt att han året där på gick över till Mussolinis fascistpart. Upp till kamp emot den ständigt expanderande samtidskonsten.

Otidkonstnären strävar efter frihet, men är (givetvis) aldrig fri. Hon gör dock så gott hon kan. Det finns ingen fri konst, ingen fri musik, inga fria människor. Man får vara så fri man kan. Eller kvinna kan. Även kvinnor kan vara män. Och män kvinnor. Det förvirrar könsordningen. I Otidskonsten är vi alla neutrum. Upp till kamp! (ännu en gång!) Befrielsen än nära!

 

* Samtiden är onödig och skymmer sikten, en tom tautologi som skymmer sikten. Jan Myrdal Modernas katalog